När vi har normen på vår sida har vi makt. Det är så enkelt. Vi behöver inte förklara oss. Ett äktenskap väcker oftast färre frågor än en andra partner. Ett svenskklingande namn möter inte lika mycket motstånd som ett utomeuropeiskt. Den som följer normen har ett försprång. Så mycket lättare då att, istället för att se att jag har makt för att jag följer normen, påstå att personen som bryter mot normen är i maktposition. Är inte det kärnan i alla konspirationsteorier? De jävla bögarna som tar över hela staden. De förbannade muslimerna som ska göra Sverige till islamstat, skriver Erikka Chapman.

”Jag vill bara ha en kyrka där alla är välkomna oavsett om man är heterosexuell, bisexuell, homosexuell, muslim, buddhist, kristen eller hindu…” storgrät jag i armarna på en äldre dam efter att ha dragits fram till altaret av en evangelikal predikant som kände att jag hade något otalt att reda ut med Jesus. Damen tyckte att det var en lite tung börda för mig att bära själv och att vi skulle lämna den till Jesus i bön. Jag bad. Jag ville skrika: Det är fan inte från Gud att försöka frälsa muslimer med hjälp av kristen kabel-TV! Jag ville storma ut, men jag var i ett sammanhang som lagt beslag på min Gud och så länge min Gud var i rummet ville jag inte lämna det och det enda som återstod var att be.

Flera år innan dess blev jag kristen i en ekumenisk frikyrka med en genuin öppenhet för alla mina frågor. Under min tid som troende har jag rört mig i diverse frikyrkor, bland kristna punkare, anarkister, katoliker, ortodoxa, Svenska Kyrkan, Anglikanska Kyrkan och Vännernas Samfund. Jag har bett med muslimer och mediterat med buddhister. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn,” säger Jesus,” är jag mitt ibland dem. ” Där två eller tre är samlade i Guds namn finns Gud, och en skön cocktail av mänsklig rädsla, välvilja, kampanda och allmän förvirring. Låt oss inte tala om rätt och fel. För ett ögonblick, låt oss istället betrakta ordet ’makt’. När två eller tre samlas påverkas de av den relativa företeelsen ’makt’, och den är intimt förknippad med en annan företeelse som ligger oss organiserade religiösa om hjärtat, nämligen ’normen’.

Jag minns den fallande känslan i maggropen första gångerna min bild av den tvåsamma kärleksrelationen utmanades av vänner som förklarade hur de kunde älska fler än en. Hur liten jag blev inför deras självklarhet; ödmjukheten i det enkla konstaterandet att kärlek inte är svartsjuka eller ägande. Jag ville så gärna inför mig själv kunna påstå något om anknytningsproblem och flyktbeteenden, men blev svarslös inför de genomtänkta, varmhjärtade människorna som levde sina liv så annorlunda från hur mitt eget då såg ut.

När jag pratar om makt vill jag prata om den litenheten. Skakigheten som inträder när någon eller något plötsligt utmanar det vi vill ska vara sant och orubbligt. Vi dras till dem som håller fast vid samma bild, och tillsammans med dem skapar vi en norm. I en kyrka eller i ett samhälle. Ibland är normen förutsättning för att kunna komma vidare från ruta ett. Det är oerhört befriande att kunna ta nattvard utan att varje gång behöva förklara för någon vad nattvard är. Det är när normen blir sanning som den blir farlig.

När vi har normen på vår sida har vi makt. Det är så enkelt. Vi behöver inte förklara oss. Ett äktenskap väcker oftast färre frågor än en andra partner. Ett svenskklingande namn möter inte lika mycket motstånd som ett utomeuropeiskt. Att inte behöva förklara sig frigör tid och energi att kunna engagera sig i annat än att svara på frågor, formulera argument och undvika att provocera fram diskussioner. Tid och energi som kan användas till att umgås med familj och vänner, göra karriär, driva projekt, skapa konst eller bedriva politik. Den som följer normen har ett försprång varje gång den går in i en affär eller ringer ett telefonsamtal.

Förståelsen att jag har mer makt än personen bredvid mig ger mig ett ansvar. Plötsligt måste jag ta ställning till hur jag kan stödja personens möjligheter att få mer makt i situationen. Kan jag bolla tillbaka ordet till hen, när hen blir förbisedd? Kan jag föreslå en ny mötesstruktur för styrelsemötena så att alla kommer till tals?

Så mycket lättare då att, istället för att se att jag har makt för att jag följer normen, påstå att personen som bryter mot normen är i maktposition. Är inte det kärnan i alla konspirationsteorier? De jävla bögarna som tar över hela staden, i parad, en av trehundrasextiofem dagar av året. De förbannade muslimerna som ska göra Sverige till islamstat, med hjälp av en enstaka moské.

Normbrytarna har makt. Makten att provocera vår världsbild och våra invanda mönster. Det är en ofrivillig makt, som de allra flesta skulle vilja avstå. Jag lever inte som lesbisk för att jag vill provocera någon, utan för att jag tycker om kvinnor. Jag betvivlar starkt att någon är muslim för att gå sin granne på nerverna. Det är bara så oerhört jobbigt att frivilligt ge av sitt utrymme och sin makt till någon som provocerar en. Jag kan inte påstå att jag själv har någon lust till det. Det är mest bekvämt för mig om de jag blir provocerad av inte har mindre makt än mig, så jag tar ut mina frustrationer på vita, medelålders, heterosexuella män.

Frikyrkan är ett brott mot normen. Den evangelikala rörelsen bröt sig ur statskyrkan, och fick länge kämpa mot förbud och förföljelse. Den grupp som blir spottad på utifrån får ofta stark sammanhållning inåt. Det är lätt att håna och fördöma och skrika: Gud sänds inte på kabel-TV! Det är lätt att fördöma någon annans normer istället för att ta itu med hur de egna begränsar andra. Det är skrämmande nämligen, att utmana sina egna normer. Plötsligt kanske livet ter sig annorlunda. Plötsligt kanske mina egna relationer, min vardag och tro har tagit sig nya uttryck.

Jag har rört mig i många olika sammanhang och mött många troende, alla med samma varma, brinnande upplevelse av Gud. Jag kan inte annat än att tro på en gud som dyker upp i alla kyrkor och i alla religioner, och säger: Jag är den enda vägen. På varje plats, i varje land, i varje rum, där två eller fler samlas möter Gud upp och säger: Följ mig. Allt annat är rädsla.