Inom några veckor ska ett påveval förrättas. I höst ska ett ärkebiskopsval hållas. Det är förstås två helt olika val med olika dignitet men det finns anledning för kyrka och kristenhet att reflektera över ledarskapets roll och betydelse i dag.

Inte minst i en tid då nyfascismens och det auktoritäras lockelse åter gör sig påmint i Europa. I Italien hyllar nu Berlusconi den förre fascistledaren Mussolini. I Spanien håller nyfaschister möten där de hyllar Franco. I Grekland har som bekant det nynazistiska Gyllene Gryning växt till en maktfaktor.Drömmen om den store Ledaren inom både politiska och religiösa rörelser kan bli riktigt farlig.

En som förstod det var prästen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer i Nazityskland. Två dagar efter Hitlers maktövertagande i Tyskland talade prästen Dietrich Bohoeffer i Berlins radio. Denna dag, den 1 februari 1933, då ett sorts rus av lycka möjligen blandat med viss förfäran gick genom landet, valde Bonhoeffer att tala om ledarbegreppet – Führerbegreppet.

Bonhoeffer konstaterar att det bland ungdomen växer en längtan efter en ny auktoritet. Det rådde politiskt kaos, massarbetslöshet och social oror. Längtan efter ledaren som kunde samla folket växte sig stark.

Führer-begreppet var i sig inget konstigt men nu konstaterar Bonhoeffer förs en ny Führer-roll in, en vald ledare för folket. Då borde man se att denne ledare har en lånad auktoritet – han har blivit vald. Det är folket som gett vidare sin auktoritet till ledaren.

– En sådan ledare måste vara medveten om sin begränsning, sa Bonhoeffer i radion.

Och då bröts sändningen. Resten av talet blev aldrig utsänt.

Vad var det då som Bonheffer hade att säga om maktens begränsning? Jo, om ledaren förstår sitt uppdrag på annat sätt och inte ger människor klar upplysning om begränsningen i hans uppdrag och om människors eget ansvar då övergår han till att bli en idol. Människor kommer alltid att längta efter en sådan – men en förförare handlar lika brottsligt mot folket som mot sig självt, menade Bonhoeffer.

Och i slutet av det icke utsända föredraget hävdade han att alla ledare också står under Guds auktoritet – om man glömmer bort detta riskerar Führern att gudomliggöras.

Dessa tankar var förstås sprängstoff i Hitlertyskland.  Bonhoeffers kamp mot Hitler ledde till att han fängslades och avrättades i ett fängelse mot slutet av kriget.

Hans tankar om ledarbegreppet talar också in i vår tid. Det religiösa ledarskapet skulle kunna bilda motvikt till det auktoritära politiska ledarskapsidealet. Men tyvärr känns det mer som en spegelbild.

”Snart ska ännu en man röstas fram”, konstaterar reformkatoliken Irène Nordgren i sin andra gästkrönika här på Dagens Seglora med anledning av det stundande påvevalet. Nordgren pekar bekymrat på hur Påvevalet reproducerar patriarkala strukturer.

” Trots att rättvisa och solidaritet utåt sett är kyrkliga paradämnen kvarstår en inomkyrklig över-och underordning mellan män och kvinnor”, konstaterar Nordgren och refererar till den katolska feministteologen Mary Hunts dräpande artikel ”Smoke gets in your eyes” angående påvevalet.

Svenska kyrkan har också sina gubbstrukturer. Ännu är bara tre av landets 14 biskopar kvinnor och ännu har ingen kvinna blivit ärkebiskop. Nu ska inte könet vara det enda avgörande, invänder vän av ordning. Nej visst, men i upprätthållandet av en förlegad könsmaktsordning säger man något om vilken sorts kyrka man vill vara och vad för slags ledarskap som premieras.

Det finns förstås många fler dimensioner av ledarskapet. Tänk om det stundande ärkebiskopsvalet kunde föregås av en diskussion om hur ett modernt kristet ledarskap ska se ut på 2000-talet och att Svenska kyrkan bildar motvikt till det auktoritära ledarskapet som vinner terräng inom både religion och politik runtom i världen i dag.