Vi har sett det så länge, skrivit så mycket och gjort så lite. Storstäderna växer så det knakar alltmedan landsbygden sakta avfolkas. Vårdcentraler på småorter tvingas stänga ner på grund av för litet kundunderlag och patienter hänvisas till närmaste större stad.

I Stockholm är situationen den omvända, men resultatet blir detsamma. På grund av att vården inte har byggts ut i takt med inflyttningen står vi inför en ohållbar situation. Nyligen gick Stockholms barnmorskor ut och berättade att de inte längre kan ansvara för att ge alla den vård de behöver. I flera fall tvingas de hänvisa kvinnor som ska föda till andra större städer, som Nyköping och Uppsala.

Stockholm har Sveriges lägsta antal vårdplatser, sett till invånarantal. Den ytterst ansvariga för denna utveckling, Filippa Reinfeldt, har gjort sig nästan lika svår att nå som trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm.

Wennerholm har fått motta hård kritik för sitt sätt att sköta sitt uppdrag: ”Jag skulle inte ens våga fråga honom vad klockan är”, sade trafiknämndens förste vice ordförande Lennart Rohdin (FP) i december.

Under rusningstid är det stundtals kaos i Stockholms kollektivtrafik. Perronger byggda för en betydligt lägre genomströmning blir till frustrerande och potentiellt farliga flaskhalsar när stressade människor trängs nära perrongernas kanter.

När det snöar alltför häftigt väljer alltfler att jobba hemifrån, om de kan, istället för att riskera timmar på iskalla pendeltåg eller klättra fram över snövallarna längs oplogade trottoarer. För den som är uppvuxen på landet är det en märkligt nygammal känsla att fundera på om det alls kommer någon buss, för att i annat fall få pulsa genom snödynerna, men mitt i stadsmiljön.

Det är lätt att kritisera de uppenbara problemen som följer av både Reinfeldts och Wennerholms privatiseringslinje. Ansvariga politiker befolkar kändisbloggarna, men syns inte i debatten. Insynen mindre än någonsin i de privata verksamheter som nu håller samhället i drift, och vi ser ännu inga positiva effekter av den nya konkurrenssituationen.

Men att bara kritisera en fallerad högerpolitik vore någonstans att göra det alldeles för lätt för sig. Jag minns inte när jag hörde ett parti göra mer än prata om landsbygden sist. Sedan Olofsson försvann från Centern har det pratats mindre om landsbygden än på länge. Men det är mer tydligt än på länge att problematiken hänger ihop. Landsbygdens problem har blivit stadens. Den ena platsens avfolkning är den andras överbefolkning, och följdproblemen är stundtals kusligt lika. Denna ständigt pågående demografiska förskjutning kan inget landstingsråd i världen ändra på, och den har pågått under såväl vänster- som högerstyre. Någonstans kan jag förstå den politiker som ställd inför fullbordat faktum hellre tar till harvärjan än att erkänna den egna otillräckligheten.

Ska vi komma till skott med Stockholms växtvärk så kanske vi ska börja i utflyttningskommunen Laxå?