Det är inte gott nog att jag går ut ur kyrkan mer fridfull och samlad, påmind om vem jag är. Det är inte gott nog.

Varför går vi i kyrkan?

Olle Sahlström

Det är inte gott nog att jag går ut ur kyrkan mer fridfull och samlad, påmind om vem jag är. Det är inte gott nog. Bibeln är både personlig och politisk. Innebörden i min pånyttfödelse är både personlig och politisk. Och budskapets hjärta är Guds rike. Det är riktningen. I det riket råder rättvisa, social rättvisa. Det är ett rike befriat från alla former av förtryck. Ingen är mer värd än någon annan, skriver Olle Sahlström.

Det var kyndelsmässa. Solljuset strålande in genom fönstren och lyste upp den fullsatta kyrkan. Det var en fin predikan om vårt inre ljus. Och jag blev berörd som jag nästan alltid blir. Efter nattvarden reste vi oss alla från våra bänkar och önskade varandra Guds frid. Jag tycker om den övningen i att inte låta orden stanna vid ord.

Men när jag satt där i kyrkbänken och lyssnade uppmärksamt, tänkte jag att det var något väsentligt som jag saknade; en tydlighet, skarpare konturer, en mer vittomfamnande och tydlig riktning. Och samtidigt som jag lyssnade på den predikan som jag tyckte så mycket om, började jag fundera på vad jag skulle säga om jag själv hade predikat. En predikan som på något sätt sökte sig fram till en tydlighet och skärpa som jag länge saknat. Och när prästen därframme talade om vårt inre ljus började orden forma sig i min predikan:

Vad gör jag egentligen här? Varför går jag i kyrkan? Varför går ni hit?

Jag går i kyrkan en gång i veckan. Blir berörd. Blir påmind om ett inre liv som alltför ofta under veckan har täckts över. Jag går hit för att bli påmind om vem jag är, innerst inne. Om verkligheten i verkligheten. Och jag lämnar kyrkan mer fridfull , samlad och hel än när jag gick in i den. Och så har det varit i ett antal år.

För mig är nog den gnagande frågan om varför jag går i kyrkan större, djupare och mer personlig än jag först anade. Jag går inte bara hit för att bli påmind om vem jag innerst inne är. Jag går också hit för att få svar på en fråga som för mig gömmer sig i frågan om varför jag går hit. Och den frågan lyder: Vad vill Gud mig? Vad vill han med mitt, med våra, liv? Och jag tror det är kring den frågan som jag saknar en tydlighet, skarpare konturer, en tydlig riktning. En berättelse om vägen och vart den leder.

Jag har väl vaknat sent, söker svar på frågor som nog för andra och för länge sedan är besvarade. Jag har nyss börjat gå. Jag tänker så. Tro är en vandring, för mig också en rent bokstavlig och högst konkret handling. Jag går, vandrar långt och söker mig fram i mitt inre och oändliga landskap. Men jag vet inte riktigt varthän vägen leder.

I somras vandrade jag från Ånge i Medelpad och ner till Västerås. Jag gick i Vandrarprästens, i David Emmanuel Petanders, fotspår. Vandrade samma väg som han en gång gick för hundra år sedan då han predikade om Guds rike.

Jag vandrade med Bibeln i ryggsäcken, läste tidiga morgnar och sena kvällar. För första gången i mitt liv började jag läsa Bibeln. Jag tyckte att jag började förstå varför Vandrarprästen talade om himmelriket med sådan skärpa, men kunde inte riktigt förstå varför ingen av de predikningar som jag lyssnat på under ett antal år sade något om just det, om Guds rike. Ja, i själva verket var det han som fick mig att börja tänka på vad Guds rike är för slags rike. Inte bara i vad han sade, utan lika mycket i sina handlingar.

Det är inte gott nog att jag går ut ur kyrkan mer fridfull och samlad, påmind om vem jag är. Det är inte gott nog. Bibeln är både personlig och politisk. Innebörden i min pånyttfödelse är både personlig och politisk. Och budskapets hjärta är Guds rike. Det är riktningen. I det riket råder fred, mellan människor, folk och länder. I det riket råder rättvisa, social rättvisa. Det är ett rike befriat från alla former av förtryck. Ingen är mer värd än någon annan.

Jag går i kyrkan för att bli påmind om att det finns förlåtelse, välsignelse, en nåd. Men jag vill också höra orden om vart vägen leder. Om hur jag och alla andra som sitter i kyrkbänkarna ska kunna leva den visionen, här och nu.

 

 

2 kommentarer på “Varför går vi i kyrkan?

  1. Marie Fredin skriver:

    Sändningsorden är viktiga, vi har ett uppdrag, vi som kommer ut från kyrkan, men då kan inte orden vara som ett gudstjänstförsök jag utsatts för: ”Gud vill att vi ska leva, och fyller oss med kärlek och ger oss en framtid och ett hopp.” Nej, det är vi (som varit i kyrkan) som är ”hoppets budbärare”, vi har ett uppdrag, vi är kyrka (kyriaki) = de församlade i Kristus, ”döp och lär” gäller alla kristna inte bara ämbetsbärare.

  2. Leo Holtter skriver:

    Ett bra inlägg borde få en utförlig kommentar, men är på språng.
    Efter ditt besök här i Bjuråker har jag ganska ofta funderat över vad Petander skulle tänkt i dag. Han ville inte vara en statens präst, men skulle han börjat vandra om han varit tvungen att vara partipräst?