Jag tycker så illa om när någon säger: Vi måste vara en röst för dem som ingen har. Jag är en av dem vars talan människor ibland tar sig rätten att föra.

Se människan bakom smärtan

Linnéa RegnlundJag tycker så illa om när någon säger: Vi måste vara en röst för dem som ingen har. Jag är en av dem vars talan människor ibland tar sig rätten att föra. Det finns de som inte orkar hitta sin röst, när ingen på länge trott om dem att de kan ha ord. Men vi är många som har förmågan att kommunicera. Många som vet hur det kan vara. Och med oss bär vi dem som inte orkade. De som var som vi, men som tog sina liv, skriver Linnéa Regnlund med anledning av fallet Nora och debatten om psykvården.

Fallet Nora. Den stormen har blåst över nu, tror jag. Vi har upprörts, psykdoktor Gefvert har fått sparken från något ställe, tagit time out från något annat. Han träffar inte patienter längre. Vi kan andas ut, låta allt återgå till det normala. Slippa tänka på det mer.

Problemet är att i det normala ingår en struktur där personer med självskadebeteende eller andra stora problem klassas som svåra. Detta: att vi är svåra, används för olika syften. Dels handlar det om att köpa sig fri från en skuld, ett ansvar. Som att det inget finns att göra, eftersom vi är så svåra. Dels handlar det om att förvandla oss till fall, problem. Att klä av oss rätten att i första hand vara människor.

Det återgår vi till när stormen blåst över. När vi tänker att det ordnade sig. Det ordnade inte sig. Det handlar om personer som tappat respekten för sig själv och inte längre tror på sitt värde pga brister, övergrepp eller sjukdom. Som föraktar sig, hatar sig och gör sig själv illa. Det handlar om att makt används för att slippa se dem som människor, och att ännu mer makt används för att de inte ska få sin mänsklighet tillbaka. Där känslor, frustrationer, önskningar och behov istället tolkas som fler symptom på de problem de förvandlats till. Det ingår i det normala: att vi tyst accepterar att det är såhär.

Vi som är människor, vi som är kyrka. Vi måste kunna finnas där. Måste klara att låta bli att vaggas till trygghet genom att tänka att detta är svåra fall, hopplösa problem. Vi måste låta bli att falla för frestelsen i den inbillade befrielsen från skuld och ansvar. Istället kan vi vara del av en motståndsrörelse som handlar om att möta blickar, som handlar om att se människan bakom all smärta. Vi borde finnas där, på samma sätt som vi borde vara överallt där avhumanisering sker.

Vi borde säga: Jo. Du är en människa. Du är värdefull, ditt liv är värdefullt. Man ska vara rädd om dig. Allt det andra var fel. Det var brott mot hur det någonsin skulle få lov att vara. Det borde aldrig ha hänt.

Vi kan aldrig ersätta en fungerande vård, ta över den roll som psykiatrin har, eller åtminstone borde ha. Det är där specialkompetensen ska finnas. Men vårt ansvar är inte bara att se dem som inte blir sedda. Utan också att rikta blickarna dit, till strukturerna som gör illa. Inte bara när en storm blåser upp. Vi måste göra det igen. Och igen. Påminna om att såhär kan vi inte ha det. Såhär kan vi ju inte gå med på att behandla människor som är svårt sjuka eller skadade.

Jag tycker så illa om när någon säger: Vi måste vara en röst för dem som ingen har. Jag är en av dem vars talan människor ibland tar sig rätten att föra. Det finns de som inte orkar hitta sin röst, när ingen på länge trott om dem att de kan ha ord. Men vi är många som har förmågan att kommunicera. Många som vet hur det kan vara. Och med oss bär vi dem som inte orkade. De som var som vi, men som tog sina liv. Alla dessa självmord, som normaliseras genom att definiera oss som svåra. Det finns så mycket att säga om detta. Var och en av oss kan säga: såhär var det för mig. Var och en av oss har något att tillföra.

Rätten till ord. Till upplevelser. Till berättelser om det som är och varit. Det är en så viktig del av att vara människa. I strukturen som förvandlar oss till problem ingår ett olyssnande så massivt av vi förväntas vara stumma.

Du som förväntas kunna prata, som har en mänsklighet som inte tagits ifrån dig. Använd inte din röst till att föra min talan. Använd din röst för att vända blickar mot strukturerna. Och för att säga: lyssna till dessa berättelser. Och se. De är människor, de har varit det hela tiden. Hur ska vi göra för att ändra det som tar ifrån dem rätten att vara det? Vi kan väl inte bara låta allt återgå till det normala, om det normala är såhär?

Linnéa Regnlund
Skribenten har en egen blogg som kan läsas här.

1 kommentar på “Se människan bakom smärtan

  1. Jim Björklund skriver:

    Jag har lång och livsavgörande erfarenhet när det gäller detta. Jag vill säga:
    ‘Jag vill inte att du ska rädda mig, jag vill att du ska stå vid min sida medans jag räddar mig själv.’
    (Minns inte källan, tror det var ett löst citat på en ‘ordbild’ många gör idag.)
    Det här är mycket viktigt….JimB