Platsen som borde vara den mest befriande, kyrkan, har tvärtom varit den som många gånger lärt oss skammens mest bittra läxor. Jag tror att vi behöver se mindre av Gud som den vuxna som ska ge oss verktyg för att hålla oss inom anständigheten, och mer av Gud som det barn som glatt drar på sig cowboybootsen vi förkastat. Gud som först och främst bara älskar oss så fruktansvärt löjligt mycket att vi borde bli helt nippriga av förundran. Då blir kyrkan, Guds hus, en plats där vi är fria att Vara, skriver Erikka Chapman.
Klänningen jag hade på nians avslutningsdag var gjord av en gammal vaxduk från köksbordet, spets och en plastpåse från Systembolaget. Det krävdes ett rejält bråk för att få gå på avslutningen i den. Striden om mina cowboyboots förlorade jag – de var för mycket.
Jag var ett yrväder. Om du gick nerför Drottninggatan någon gång i slutet av nittiotalet och mötte en högstadieelev, iklädd lila basker och ett skri i klass med Ronjas vårskrik: Jag vill vara en fååågel! så var det sannolikt jag. Om du såg några andra högstadieelever, också på studiebesök i huvudstaden, förskrämt tryckta mot husväggarna på andra sidan gatan, var det sannolikt mina klasskamrater.
Det är i all välmening föräldrar vill lära oss om anständighetens gränser. Det ingår i uppdraget av att ge verktyg för att klara ett liv i samhället; arenan där våra önskningar och behov ska jämkas med andras. Vi får med oss verktyg att avgöra vad som kan göra oss själva illa, och vad som kan göra andra illa. Vissa saker är lätta att förstå – det blir inte rättvist om en person äter upp alla bullar i korgen – medan andra är svårare. Det är balansgången vi vuxna brottas med när vi vägleder våra barn – vi vill ge dem integritet, utan att begränsa dem med skam. Min klänning var ett solklart exempel på snygg design i kombination med återbruk och miljöansvar. Den var också en seger för integriteten.
Jag läste i en bok om psykiatriska diagnoser genom historien, om hur den som gick i färgglada kläder, i synnerhet om den samtidigt var homosexuell, kunde få diagnosen schizofreni. Tacksam konstaterade jag att jag föddes i rätt tid. Mina vårskrik och vaxklänningar hade levt farligt i närheten av den tidens psykiatriker. Min ständiga strid mot småsintheten, skammen och pinsamheten som styrde varje tonårstjejs vardag hade kunnat vara diagnoskriterier. Ja, jag var för mycket. Men rollen jag förväntades inta som tonåring var för liten. Jag kunde inte acceptera att det var rädslan för pinsamhet, och inte respekten för andra, som skulle styra vad jag fick eller inte fick göra. Och sen tyckte jag att det var väldigt roligt med kajalpenna över hela ansiktet – varför begränsa sig till bara ögonen?
En av mina vänner konstaterade glatt en dag något uppenbart: ”Det är ju ingenting pinsamt med att jag är transexuell. Det här är ju jag.” Varför skulle det vara det? Varför skulle det krävas år av inläggning på psykiatrisk klinik och upprepade självmordsförsök innan det var möjligt att tänka tanken att det kanske var kroppen, och inte psyket, som inte stämde? Skammen är så begränsande att vi har svårt att tänka klart. Den ger sig in med näbbar och klor i vårt samhällssystem; i våra lagar och vår vårdapparat, våra föreställningar och våra förväntningar. Platsen som borde vara den mest befriande, kyrkan, har tvärtom varit den som många gånger lärt oss skammens mest bittra läxor.
Jag tror att vi behöver se mindre av Gud som den vuxna som ska ge oss verktyg för att hålla oss inom anständigheten, och mer av Gud som det barn som glatt drar på sig cowboybootsen vi förkastat. Gud som först och främst bara älskar oss så fruktansvärt löjligt mycket att vi borde bli helt nippriga av förundran. Då blir kyrkan, Guds hus, en plats där vi är fria att Vara. Att sluta tänka på Hur vi ska vara, utan istället på vad som händer när vi bara Är, i Guds närhet. Integritet är inte att hålla sig inom skammens ramar, utan att vara trygg i Varandet i Gud.
Respekten för min integritet och rätten till självbestämmande vann den där dagen då jag gick ut nian. Mina föräldrar bar sin skam med värdighet, och tog oförstående emot berömmet från min syslöjdsfröken, som kämpat med att förmå mig att sy waldorfdockor och raka sömmar. Vi har alltid rätt till vår känsla inför det vi möter. Den kan vara oförstående, motvilja eller förvirring. Vi har rätt att inte alltid förstå. Det vi inte har rätt till, är att utforma vårt samhälle och vår kyrka på ett sådant sätt att den som inte för närvarande passar in i normen, får mindre rätt till självbestämmande och inflytande.
Det finns två enkla frågor att ställa sig själv för att förstå skillnaden. Känner jag mig kränkt av denna människa därför att hon begränsar min frihet, förolämpar mig, eller trycker ner mig? Känner jag mig kränkt därför att hon genom att vara den hon är gör mig förvirrad eller utmanar mitt sätt att tänka? I det första fallet finns många saker att säga för att vända situationen.
I den andra bara en: Tack.
