Hannah Arendt, © Heimatfilm

Det går att kalla Arendts bok ”Den banala ondskan” för en av tidernas största skandaler. År 1961, med Förintelsen ännu i färskt minne, samlades världen till rättegången mot Adolf Eichmann, en av förintelselägrens arkitekter. Men Arendts rapport från rättegången blev inte den stilistiskt neutrala artikelserie som The New Yorker säkerligen hade tänkt sig när hon fick uppdraget.

Istället för en redogörelse för Eichmanns brutala hänsynslöshet och brinnande antisemitism skrev Arendt en bok om en tråkig byråkrat, en person som hade spaltat upp sitt inre liv i å ena sidan den egna, mänskliga etiken, och å andra sidan den byråkratiska plikten. Eichmann var inget monster. Han var bara inte människa.

Filmen skulle av många kallas för ett hyllningsporträtt av en mystisk Arendt. Regissören Margarethe von Trotta verkar ha anvisat filmens samtliga skådespelare att spela som om de vore hemligt förälskade i den judisk-amerikanska filosofen. Hon renderas som en egensinnig och tuff människa som visar en stundtals plågsamt utdragen ömhet mot sina allra närmaste, men behandlar sina studenter och ovänner som luft.

Gradvis sjunker porträttet av Arendt undan, när vi alltmer drabbas av den konflikt som står i filmens centrum. Arendts karaktär blir mindre intressant, trots Barbara Sukowas på många vis magnifika rollgestaltning: Det är talande att vi bara får ta del av de skeenden i Arendts liv som ledde fram till boken Den banala ondskan. Filmens andra halva fokuserar helt på hur boken togs emot av samtiden.

Förvisso ser vi skandalen genom Arendts ögon. Vi följer hur hon ställs till svars av vänner som förskjuter henne och arbetsgivare som drar öronen åt sig. Likväl blir det allt svårare att säga att filmen verkligen handlar om Arendt själv. Hennes gestaltning ter sig slutligen monoton, ständigt ackompanjerad av skrivmaskiner, böcker och med cigaretten i mungipan. Vi följer inte hennes inre liv i denna stormiga period – Arendt verkar immun mot kritik – men vi tar åtminstone del av hennes beslut och argument.

Tanken slår mig, att filmen kanske inte egentligen skildrar Arendt som person, utan tillkomsten av en av 1900-talets mest omstridda böcker. Von Trotta tycks ha lagt betydligt mer omsorg på att driva just den tes som gjorde Den banala ondskan till sprängstoff: Genom att inte ta ställning flyr människan undan ett ansvar som hon aldrig kan avsäga sig. Hon är alltid redan inkastad i en politisk tillvaro, ett sammanhang som är större än hon själv. Bara genom att koppla loss alla etiska impulser från denna grundförståelse kan människan bli kapabel att likt byråkraten Eichmann sända miljoner människor i döden utan att reflektera över sin egen del i skeendet.

Därmed blir Hannah Arendt själv i slutänden en biroll, i en film som bär hennes eget namn.

Mattias Irving