En eftermiddag våren 1910 var en av föreläsningssalarna i Uppsala universitet full med folk. Föreläsningens ämne löd: Är Jesus en historisk personlighet? Förväntan låg i luften.

Juden Jesus och den nödvändiga dialogen

Helle_Klein_150x150En eftermiddag våren 1910 var en av föreläsningssalarna i Uppsala universitet full med folk. Föreläsningens ämne löd: Är Jesus en historisk personlighet? Förväntan låg i luften. Vetenskapsmän i Storbritannien, Tyskland och USA hade lanserat teorier om att Jesus aldrig hade existerat. Den tyske filosofen Arthur Dews drev tanken i sin avhandling ”Die Christusmyte” som kommit ut 1909.

Salen blev så full att föreläsningen fick flyttas till universitets aula. Föreläsaren som försvarade Jesus var överrabbinen Gottlieb Klein (1852-1914), min farfars far. Publiken höll ut trots att Klein talade i nära två timmar, berättar Lydia Wahlström i en minnesartikel i Handelstidningen 1940.

”Mera klar och koncis, bärande prägel av en personlighet, har ingen lära från forntiden traderats åt oss än Jesu lära. Vi se och höra en konkret, bestämd för våra ögon stående person som bär sin tids drag och blott kan förklaras genom tidsförhållanden och omgivningen”, föreläste Gottlieb Klein.

Bilden av den judiska rabbinen och professorn i religionshistoria som engagerat talar om Jesus inför mestadels en publik av kristna teologer är i sig fascinerande. Till Gottlieb Kleins bästa vänner hörde de då unga teologerna Nathan Söderblom och Samuel Fries. Söderblom blev sedermera ärkebiskop och Fries kyrkoherde i Stockholm. Tillsammans grundade de Religionsvetenskapliga sällskapet 1906. För dessa herrar stod religionsdialogen högt. Dialogen och sökandet efter de gemensamma religiösa rötterna sågs som en väg till försoning och fred. De drevs av tron på en monoteistisk universalism – Gud är allas Gud och den befriande kärlekens budskap gäller hela mänskligheten.

Jag tänker på min farfars far när jag besöker Judiska Museet i Stockholm. Just nu pågår utställningen ”Juden Jesus”. Det är en spännande utställning, ja egentligen ett projekt just i religionsdialogens namn där biskop Åke Bonnier och överrabbinen emeritus Morton Narrowe varit involverade.

Till utställningens mest intressanta delar hör ett videosamtal med Bonnier, Narrowe och docenten i Nya Testamentets exegetik Tord Fornberg om Jesus. Deras samtal om Jesus-historien utifrån judiska och kristna perspektiv är stimulerande. I en tid av dels växande antisemitism och främlingsfientlighet, dels av ett ifrågasättande av religionens plats i offentligheten känns detta dialogiska initiativ i högsta grad angeläget.

När min farfars far, Gottlieb Klein, då i början av 1900-talet fick professors titel och rätt att undervisa på teologen i Uppsala varnade konservativa kristna för att en ”judaisering” av kyrkan höll på att ske. En herr Kihlén skrev i Svenska dagbladet och var upprörd över att en rabbin skulle undervisa de blivande prästerna i Uppsala.

På detta svarade Klein:

”Är det verkligen ett brott att genom föreläsningar öfver rabbinica sätta de blifvande prästerna in i den tankevärld hvarur Jesu framställningar fingo sin näring”.

Och hur det skulle vara möjligt att alls förstå den historiske Jesus, hans apostlar och hela Nya testamentet om det inte skedde genom den judiska tankevärlden, undrade Gottlieb Klein.

”Eller anser den troende hr Kihlén liksom några förryckta i Tyskland Jesus för en arier?”, avslutade han sitt debattinlägg.

Den judisk-kristna dialogen var för 100 år sedan liksom i dag ett värdefullt verktyg mot allehanda grumlig teologi som hellre vill särskilja och bilda murar mot Den Andre än att se till det gemensamma och djupast mänskliga.

– Lyckliggör och välsigna hela den mänskliga världen så att alla de skiljemurar falla, vilka söndra hjärtan och folk, så att det ena folket icke mera lyfter svärdet mot det andra, så att hatet och synden försvinna från jorden och kärlek, Guds kärlek och människokärlek råda i människornas hjärtan, så att det ljuder från allas läppar: en Fader i himmelen, en mänsklighet på jorden. Amen!, predikade Gottlieb Klein i Stockholms synagoga vid 25-årsjubileet som judiska församlingens överrabbin.

I ett Europa som faller sönder i nynationalism, protektionism och ökande främlingsfientlighet behöver vi många som predikar ett sådant gränsöverskridande kärleksbudskap i dag. Den dialogiska livshållningen framför ordergivningens monologer.

Ps. Det är glädjande att ett nytt tvärvetenskapligt forum för judiska studier nu inrättats på teologen i Uppsala.

2 kommentarer på “Juden Jesus och den nödvändiga dialogen

  1. Lars Bengtsson skriver:

    Detta är en utställning jag ser fram emot att besöka. Jag har en lite kluven inställning till personen Jesus. Mitt andliga uppvaknande för 33 år sedan innebar att jag från att se mig själv som ateist fick en djup Gudstro genom en omvälvande inre upplevelse. Ett problem för mig var att min Gudserfarenhet inte passade in i kyrkans dogmer.(som jag såg det då). Gud var för mig något ickefysiskt, en gränslös närvaro, ett universellt medvetande. Min förmåga att möta människor på djupet förstärktes påtagligt.
    Något som var påtagligt var att jag kände en distans med människor som kallade sig kristna. Däremot kunde jag uppleva en djup samhörighet med flera med judiskt ursprung. Varför kände jag så? Jag tror en förklaring är personkulten kring Jesus.
    Som Emilia Fogelklou skrev: Stackars Jesus, tänk om människorna dyrkade honom lite mindre och följde honom lite mer.

  2. Helle Klein skriver:

    Till Lars B: Tack för din personliga reflexion och tack för det fina Fogelklou-citatet.