Ett kompromisslöst krav på demokrati och rättvisa.

I veckan som gick landade omkring 150 Gulfstream-jetplan, några Boeing 737 och Airbus 320 som byggts om för privat bruk med inbyggda spa – anläggningar och festsalonger, på Zürichs flygplats. De lämnar av sina ägare vid terminalen och står sedan och väntar på dem medan de körs i limousin uppför berget för att ansluta till World Economic Forum i Davos. En mötesplats för politiska ledare, näringslivets toppar, miljardärer och ledande akademiker från hela världen.

För två år sedan präglades toppmötet i Davos av optimism, tecken på att den ekonomiska krisen äntligen var över och diskussioner om vad som skulle göras för att få fart på tillväxten igen. Men den optimismen grundade sig på samma ekonomiska felkalkyler som orsakat krisen. Därför fick optimismen ett brådstörtat slut när ”Davosklassen” samlades förra året; med upproren i arabvärlden, ockupationer i Madrid, kravaller i Storbritannien och Occupy Wallstreet-rörelsen, som oundvikliga samtalsämnen. I stället för ekonomisk ingenjörskonst präglades förra årets dagordning därför av inkomstskillnaderna i världen, skyhög arbetslöshet – och risken för social oro och upplopp.

När världens ekonomiska och politiska elit i den gångna veckan intog sina platser i seminarier och på festmiddagar stod det klart för de flesta att krisen i den globala ekonomin inte var över. På den informella dagordningen fanns det jättelika ”SvartePetter-spel” som handlar om vem som ska betala för excesserna på kreditmarknaden de senaste 20 åren. Spelet går ut på att sänka värdet på den egna valutan för att göra de egna varorna billigare för omvärlden att köpa. Visserligen blir den egna befolkningen tillfälligt fattigare för att sen möjligen bli lite rikare men problemet är att när alla prövar samma lösning för att slippa sitta med Svarte Petter så urartar spelet till ett valutakrig. I flera år har världens stora länder ägnat sig åt problemlösning med hjälp av sedelpressarna, en aktivitet som intensifierades när Japan, världens mest skuldsatta land, i år bestämde sig för att öka takten på dessa pressar.

Det är en problematisk verksamhet när en grupp av världens mest inflytelserika miljardärer och politiker träffas för informella samtal och låter sig påverkas av varandra i seminarier och möten som är stängda för media. När denna självutvalda elit eftersträvar samsyn i globala ekonomiska strategier är det på gränsen till global korruption.

Vid flera tillfällen i historien har Davosmötet spelat en viktig roll. 1988 drog t.ex. Turkiets och Greklands regeringschefer tillbaka sina stater från randen av ett krig efter undertecknande av Davosdeklarationen. Israels utrikesminister Shimon Perez och PLOs ordförande Yassir Arafat nådde också en överenskommelse om Gaza och Jeriko medan de var i Davos.

Dessa exempel är lovvärda och likväl är det problematiskt när en självutnämnd maktelit skaffar sig ekonomisk och politisk makt utanför all demokratisk kontroll. I en tid när den globala ekonomin överflyglar de lokala politikernas makt är det särskilt anmärkningsvärt. En global elit utan land och utan behov av nationell lojalitet håller på att växa fram som enligt Samuel Huntington ”betraktar nationsgränser som företeelser gudskelov på väg bort och ser nationella regeringar som lämningar från det förflutna med den enda nyttiga funktionen att underlätta elitens globala operationer”.

Vår världsbild präglas av det perspektiv från vilket vi betraktar världen och med vilka teoretiska mallar vi tolkar det vi ser. Adam Smiths utläggning om en ”osynlig hand” (1776) gav politiker i det brittiska imperiet ett perspektiv där det var klokast att låta missväxt och svältkatastrofer ha sin gång till exempel i Indien. Att se världen genom ett Airbus-fönster är ett perspektiv som aldrig varit kyrkans men gång efter annan har vi bländade av de framgångsrikas överflöd frestats att dansa kring guldkalven. Lika ofta har kyrkan kallats tillbaka av sin Herre för att se den slagnes och den hemlöses utsatta situation.

För att diakonins handlingar inte ska bli ett understöd för Davosklassens fortsatta förtryck och maktutövande behöver kyrkan delta i samhällsdialogen om ekonomiska och politiska lösningar på den strukturella fattigdomens lidande. Det är hög tid att kyrkan i diakonal samhörighet med tillväxtsamhällets offer och med ett tydligt underifrånperspektiv samlar alla människor av god vilja till ett kompromisslöst krav på demokrati och rättvisa.