Samtidigt som det offentliga samtalet ifrågasätter om begreppet barnfattigdom kan användas i ”den rika världen” lämnades en 3 dagar gammal pojke, 900 gram, i en box på barnsjukhuset i Riga. Kl. 16.15 när sköterskorna hör larmet tjuta skyndar de ner till lämningsrummet, där sitter en lucka ut mot gatan och när någon där utifrån öppnar luckan och lägger in barnet går larmet.

Här ligger nu en bortlämnad pojke, nyfödd, inlindad i ett blommigt täcke. Han är inte den enda bebisen som plockas fram ur en box den här vintern. Tre dagar innan man fann pojken i Riga hittades en kille i Ostrava i Tjeckien. Femte december lämnade någon en sex veckors gammal bebis på ett Tjeckoslovakiskt sjukhus och den tredje nov lämnades en bebis i Antwerpen i Belgien. Tjugosjunde november lämnades en pojke i luckan på militärsjukhuset i Basel i Tyskland.

Det var där i Tyskland som allting startade år 2000 med en lucka i Hamburg för 13 år sedan. Det har nu blivit till hundratals luckor runtom i 11 Europeiska länder och 400 lämnade barn under förra året.

Barnfattigdom är en realitet både i vårt land och i Europa. Trots att svälten i världen minskar i relativa tal – så ökar den i absoluta. Fler barn svälter alltså. Barn som dör av kronisk undernäring dör smygande och under helt vardagliga förhållanden i ett strukturellt men osynligt samhällsvåld.

Barnfattigdom är en glidande skala från utanförskap till svält. Det finns ett samband mellan den välmående medelklassens ovilja att se barnfattigdomen och de bortlämnade barnen. Detta samband är brist på viljan till fördelningspolitik – inte brist på pengar.