Sopar vi rent framför vår egen dörr? Pekar vi finger mot de uttalade främlingsfientliga där borta, och missar den kultur som så länge genomsyrat de egna leden? Olle Sahlström skriver om sina erfarenheter av antisemitism och rasism inom arbetarrörelsen. Känslan har gnagt i mig länge nu att något är fel.

Rasismen i folkleden glöms ofta bort

Olle Sahlström

Sopar vi rent framför vår egen dörr? Pekar vi finger mot de uttalade främlingsfientliga där borta, och missar den kultur som så länge genomsyrat de egna leden? Olle Sahlström skriver om sina erfarenheter av antisemitism och rasism inom arbetarrörelsen.

Känslan har gnagt i mig länge nu att något är fel. Känslan av hyckleri, osanning, offentlig lögn. Jag tänker på det land som jag vuxit upp och levt i, på de gamla folkrörelserna, på massmedia och på Sverigedemokraterna.

Jag menar, här har vi en praktskandal: Ledande Sverigedemokraterna visar upp sina brutala ansikten med järnrör i händerna utspottande rasistiska och sexistiska tillmälen inför öppen ridå. Det massmediala etablissemanget rasar, argumenten haglar, fakta redovisas, de stora värdeorden blåses upp. Och partiet ifråga kläs av inpå bara kroppen. Med all rätt. Men vad sker, störtdyker partiet i opinionsmätningarna? Nej, tvärtom, de stiger! Sverigedemokraterna går framåt! Och jag märker att jag inte sällan blir arg på dem som fördömer de som må fördömas.

Jag växte upp i femtio-och sextiotalets Sverige, på det fina Östermalm i Stockholm. På den malmen fanns egentligen bara arbetarklass och överklass. Men en sak som förenade var en uttalad antisemitism. På min pappas verkstad där han arbetade som svetsare var det gängse språkbruk att tala om lappdjävlar och finnkolingar. Och när jag på sjuttiotalet arbetade på fabrik som montör var det samma visa. Alla tänkte inte i främlingsfientliga termer, men många. Och verkstadsklubben blundade, sade inte ett ord.

Och om jag för ett ögonblick lämnar mina personliga erfarenheter av svensk främlingsfientlighet och rasism och tar fram historisk facklitteratur, säg om tidigt 1900-tal och framåt ligger spåren där öppna och tydliga: I tio-, tjugo- och trettiotalets partiväsende var talet om ” den svenska folkstammen” och ”rasrenhet” utbredd och nära nog självklar. Statens institut för rasbiologi 1921 i Uppsala var ingen tillfällighet. Det fick stöd av samtliga partier, röda som blå.

Saknas något i vår självbild av landet Sverige?

För om vi vet allt detta, bär det med oss, och inte har blundat för vår historia borde ju inte Sverigedemokraterna alls komma som en överraskning. Snarare som ett följdriktigt politiskt uttryck för en hållning och kultur som funnits där hela tiden.

Och om vi samtidigt tillstår att värderingar och åsikter i stycken lika dem i Sverigedemokratena finns också i andra partier, vore det ju rimligt att inte enbart detta parti utgör skottavla. Men så är det inte. Och om det ligger ett uns av sanning i detta mitt påstående inställer sig frågan: På vilket sätt förs en levande värderingsdiskussion om dessa frågor i övriga partier?

Högt vajar den högtravande retorikens fanor i talarstolar och på debattsidor. Mediala poser är legio; ”Vi tar inte i dem med tång”. Och med de fina och goda värdeorden slår man ett parti i huvudet, samtidigt som man blundar och sover sött inför sverigedemokratiskt mummel i det egna.

Måhända används då och då de fina och goda orden också hemmavid, bland ”de goda”, när det är kongress , stämma eller årsmöte. Men man går inte i närkamp med det sverigedemokratiska mumlet. Man söker inte vägar för samtal där de hör hemma, på arbetsplatser och i bostadsområden. Se här kontrasten till Fryshuset som bjöd in skinnskallar, drog dem till sig, konfronterade dem och omvände många. Sådant kräver mod, men också en mer genuin säkerhet i vad man själv står för, vem man är.

Jag bär med mig en erfarenhet från tio år av arbete på fabriker och längre tid än så som ombudsman på LO. Och jag glömmer inte valet 1991 då Ny demokrati kom in i riksdagen med ett rejält ”drag under galoscherna”. Vi ombudsmän skulle valarbeta, vi ville prata om löner, arbetsmiljö och annat, men vi kom tillbaka till LO-Borgen med uppspärrade ögon över hur utbredd främlingsfientligheten var på arbetsplatserna. Man skulle kunna tänka att då satte Rörelsen ner foten och ”tog debatten” där den hörde hemma – På jobbet, i de lokala fackföreningarna. Men så blev det inte. LO med sina fackförbund blundade för det som låg på den egna farstukvisten och brände sitt ideologiska krut på Ny Demokrati med högtravande retorik. Och sköt på så sätt det svåra ifrån sig. Och under åren som följde skulle bland andra moderater och socialdemokrater genomföra mycket av Ny Demokratis politik.

Ibland tänker jag att rasism och främlingsfientlighet växer och frodas i folkrörelsernas och rörelsepartiernas ruiner. Och jag tror det är viktigt att förstå behovet av att uppfinna hjulet på nytt och gjuta nytt liv i en gammal rörelseidé. Pröva sig fram och hitta samtida former för ett samtal underifrån med de med främlingsfientliga böjelser. Konfrontera men inte inleda samtalet med egenrättfärdig och högtravande retorik. Hitta former för övningar i ömsesidig tillit med ”främlingen”; på avstånd är det lätt att misstro, hata och fördöma den andre, men svårare när han är riktigt nära, ansikte mot ansikte. Då krävs något annat. Insikten om att främlingsfientlighet inte är ett Antingen – Eller, att också i mig finns rädslan och stundtals famlandet efter förenklingar och kategoriska fördömanden.

2 kommentarer på “Rasismen i folkleden glöms ofta bort

  1. Sven Andersson skriver:

    Gratulerar till självkritik och klarsyn!

  2. […] inte min bild av verkligheten. Nu är det så för väl, att en av Dagens Segloras krönikörer Olle Sahlström på ett helt utmärkt sätt beskriver en verklighet baserad på historisk kunskap och egna […]