Alla människor har ett ansvar för sin egen sexualitet, skriver Isak Gerson. Samtyckeslagstiftning är en nödvändighet och ska inte vara något som försvårar för en människa med empati. För den som är osäker finns ett vedertaget alternativ: Avhållsamhet.
Sökes: Män med grundläggande empati och en förståelse för sin nästas situation. Finnes: Ett rimligt sexliv.
Samtyckeslagstiftning för samlag har diskuterats rätt länge nu, och jag kan inte säga att jag förstår argumenten mot det. Motargumenten är ofta tillspetsade och teoretiska, och famlar ofta efter halmstrån. Men jag tänker inte att diskutera argumenten mot samtyckeslagstiftning. Istället tänker jag diskutera hur folk som tycker att det verkar läskigt med samtyckeslagstiftning bör göra.
Här är ett något radikalt förslag: Ligg inte. Det är faktiskt inte svårare än så. Om du har så svårt att inhämta samtycke från din partner kanske du inte ska ligga. Du har ingen rättighet att ligga, och du har ingen rättighet att slippa en lagstiftning som vid tvivel står på offrets sida. Så ta det lugnt en stund och håll dig till askes, eller lär dig hur sex fungerar.
Det krävs så lite empati för att förstå när samtycke finns. Vi människor är så otroligt bra på att kommunicera att det inte är ett problem. Och om det nu skulle vara ett problem går det alltid att fråga. Visst, det kanske är jobbigt. Men du kan väl inte på allvar mena att det är jobbigare att fråga om samtycke än att bli utsatt för en våldtäkt? Jag kan leva med att sex är förunnad dem som har den grundläggande empatin.
För det är ju ändå så att kärlek och sexualitet är mer av en dygd till din nästa än en rättighet. Vad menar jag med det? Jo, att om du nu bestämmer dig för att ligga är din plikt att vara omsorgsfull och varsam om din partner mycket större än din rättighet att få samma sak tillbaka. Det gäller speciellt om du är i en överordnad position, till exempel om du är man.
Det här är svåra saker, men Jesu bud i frågan är inte heller lätt. Älska din nästa som dig själv. Budet är kort, men lyckas i sina få ord utesluta allt som har med maktutövande, övergrepp och objektifiering. Som man är det svårt, och kräver ett hårt arbete med radikalfeministisk självkritik. Det kräver att en aktivt arbetar med sina relationer och sin tvåsamma sexualitet på ett sätt som de flesta tyvärr aldrig gör.
Om du som man inte är intresserad av att lägga ner det arbetet är det faktiskt inget problem. Det andra alternativet har länge funnits inom kristen tradition och ses ofta som rätt fint. Jag tycker definitivt att det är värt att plocka upp igen som ett sätt för dessa personer att följa budet gentemot sin nästa: Radikal avhållsamhet.
[…] Min kollektivkompis Gerson har skrivit en text om samtyckeslagstiftningen som jag kan rekommendera v…. Den kokar ner till något som jag själv framfört i tidigare texter om detta ämne, nämligen att en möjlig lösning på bekymret med att tycka det är jobbigt, onödigt eller pinsamt att kolla upp om samtycke finns innan en sätter igång med knullandet är att helt enkelt inte ligga. […]
En annan intressant aspekt att prata om är rätten till oskuldspresumtion. En juridisk tradition från samma epok som jesus. Du ska aldrig behöva bevisa att du är oskyldig, det är upp till kärranden att visa att du är skyldig.
Anledningen till att denna princip föreligger är för att det är omöjligt att bevisa sin oskuld, precis som att det är omöjligt att bevisa att någonting inte existerar.
Hur denna princip går ihop med en lagstiftning som utgår från att du är skyldig om du inte kan bevisa motsatsen, detta torde vilken lagkunning som helst ha mycket mycket svårt att förstå. Det handlar inte om avhållsamhet eller ej. Det handlar om rätten att inte behöva bevisa sin egen oskuld.
Vidare vad gäller objektifiering.
Objektifiering brukar annars kallas rätten till sexualitet när det handlar om kvinnor som objektifierar män.
Den här texten har inte med oskuldspresumtionen att göra. Jag diskuterar i krönikan inte hur vi ska lagstifta, utan hur vi som ansvarsfulla personer ska agera. Samtyckeslagstiftningen har ingenting att göra med oskuldspresumtionen, och alla förslag jag hört kommer att respektera dem.
Min kille praktiserar inte radikalfeministisk självkritik och han lyckas ändå med konststycket att inte ha sex med mig då jag inte vill eller att inte objektifiera mig. Inte särskilt svårt. Visserligen kan det vara bra att analysera sina relationer ur ett feministiskt perspektiv men om man inte skulle göra det så innebär ju inte det att man automatiskt inte kan känna empati eller förstå att man ska ha sex när båda vill. I övrigt håller jag med krönikan.
Kanske är Gerson nåogt på spåret. Samtyckeslagen blir säkert bra eller bättre och det borde nog vara på sin moderna plats med skriftliga avtal om eventuella amorösa utövningar. Inget avtal = inget samtycke och sålunda inget amoröst liv. Det ger ett enkelt och rakt svar på denna fråga, som ju egentligen inte ens borde finnas – men det gör den sannerligen.
Låter skitbra. Borde i alla fall eliminera alla vansinniga argument om att personer som utsatts för sexuella övergrepp ”inte kämpade emot hårt/övertygande/begripligt nog” eller liknande. Varför någon över huvud taget skulle känna lust och sexglädje med en person som inte uttryckligen vill/känner samma sak tillbaka är för mig närmast obegripligt… Samtycke!