En ansamling av galaxer har upptäckts som är så otroligt stor att de rubbar alla våra föreställningar om kosmos utsträckning och tvingar fram en omprövning av tidigare självklara hörnstenar inom modern kosmologi. Upptäckten av dessa extremt ljusstarka kvasarer (LQG), som består av unga galaxer med aktiva svarta hål, är den största struktur som någonsin setts i hela universum.  Det skulle ta fyra miljarder år att ta sig förbi denna kvasargrupp – om det gick att färdas i ljusets hastighet.

Det är i denna verklighet som vi talar om Gud som skaparen. En verklighet som är i ständig omprövning och rörelse och där människans förmåga att reflektera över sig själv och världen förändras och fördjupas i en pågående evolution. Det vore orimligt om denna vidgade kunskap om världen inte påverkade också våra föreställningar om Gud.

I ljuset från dessa förändringar av förutsättningarna för vår världsbild blir det naturligt att hela tiden också ompröva vår tro på människans roll i universum. En del av en sådan omprövning har beskrivits som ”religionens återkomst” och tar sig uttryck i stora helsidor om Gud i morgontidningarnas kultur och nyhetsartiklar.

I DN går Ann Heberlein till rätta med sin Gud om det som upprör henne. Hon projicerar sina besvikelser över livet och männen, som ständigt förminskar henne, på en manlig gudsbild. Ann Heberlein är också starkt kritisk mot ”en del människor som säger att de tror på en Gud som är god, jämlik”… ”De där som säger sig tro på en Gud som är si eller så: de villkorar ju din existens. De tror alltså på en Gud som lever upp till sina föreställningar om Gud.” Det är bra att Ann Heberlein ifrågasätter våra invanda föreställningar och förväntningar om Gud, men frågan är om hon inte gör just det hon kritiserar andra för. Villkorar hon inte Guds existens också genom negationer och svikna förväntningar. Jag tror hon har rätt när hon slutar sin artikel med en reflektion om att lämna den Gud som gjort henne besviken. Vi måste våga lämna de gudsföreställningar som står i vägen för att ”finna den Gud som framträder då Gud har försvunnit i tvivlets ångest” som Paul Thillich formulerar sin erfarenhet.

I en intervju i SVD med en av västvärldens mest inflytelserika teologer, Marcus Borg framträder ett globalt perspektiv: “Kristendomens existensberättigande består i att se sig själv som en av alla religioner. Den har inte monopol på Gud, inget monopol på godhet. Goda kan alla människor vara. Och man kan vara andlig utan att ta del av någon religion.” I hans värld blir Gud större, och föreställningarna om Gud föränderliga, när han talar om ”det tidigare paradigmet” och det ”framväxande paradigmet”. Hela hans förståelse av ordet Gud handlar om ”att man förändras från ett liv i medkänsla, från ett ångestfyllt liv till ett liv i mod och tillit, från egna bekymmer till frihet. Från främlingskap till sammanhang, från blindhet till seende, från att vara sovande till att vakna upp…” Hans erfarenhet av Gud är en Gud som lever i förändringen, både den personliga och den som förändrar världen.

För kyrkan måste det bli naturligt att bejaka en kritisk granskning både av tro och Gudsföreställningar. Inte ens påven i sin skottsäkra permobil är skyddad från omprövningens brottningskamp. När Joseph Ratzinger, i sin bok Einfürung in das Christentum, talar om sin tro utgår han från att den troende alltid delar en grundläggande mänsklig erfarenhet med den som inte har någon religiös tro, nämligen att tillvaron är mångtydig och att det inte finns något enkelt eller självklart svar på frågan huruvida det finns någon mening med det egna livet och med universum i stort. I kampen mellan tvivel och tro på en mening med livet står allt på spel för Joseph Ratzinger: ”Allt står verkligen på spel – det gäller allt eller intet”.

I en värld där både kosmos och den globala världsordningen står under omprövning är tron på det vi kallar Gud fundamentalt för vår existens, en tro som ger oss mod att leva och en tillit som ger oss hopp om en framtid. När en människa känner, väljer och älskar andra i denna världen måste hon stiga ut ur sig själv. Varje kognitiv ansats och varje kärlekshandling är en gränsöverskridande erfarenhet som för henne bortom orden, begreppen och kategorierna. Det mysteriet – som visar sig bortom alla beskrivningar – är min erfarenhet av Gud, en Gud som hela tiden är större. Lars Norén snuddar i sin lilla dikt vid en sådan gränsöverskridande erfarenhet:

Jag tänker mer och mer
på Gud, både Gud och ordet
Gud, och Gud som vägrar att
bli ord, Gud som tanken
i vilken vi är bevarade
efter förintelserna.