Planekonomi associeras oftast till fabriker som bara gör vänsterskor. Men i författaren Sara Granérs tappning får begreppet nytt liv. Då handlar det om att möta allas behov. Erikka Chapman, aktiv i Kristna studentrörelsen, går igenom årets julklappsskörd och hoppas kanske på planekonomi i födelsedagspresent istället.

Jag fick inte planekonomi i julklapp. Jag fick ett fårskinn, en bönepall, en natt på Scandic hotell, en matberedare, fyra koppunderlägg, havtornste och två tvålar med strutsolja. Det nya året har börjat med en stor tacksamhet över mjukheten i bönehörnan och en stor portion frustration över en mycket enkel ekvation jag inte förmår klura ut. Jag kan inte få rätsida på en av de mest basala grundbultarna i vår existens. Jag har en distinkt känsla av att ha varit här förut, att ha suttit vaken med denna ekvation tidigare, kan det ha varit i lågstadiet kanske, eller möjligen redan på förskolan?

Om de resurser vi har på jorden räcker till att alla människor ska få mat, husrum och kläder, och alla människor är överens om att alla människor borde ha mat, husrum och kläder, varför har alla människor inte det då? Varför har vi istället små, små orangefärgade apelsinskalare i plast (och varför skickar Bonniers Bokklubb alltid ut fler av dem?) och Halloweenprydnader i form av gravstenar?

Ingen ekonom har lyckats ge mig ett tillfredsställande svar. Efterfrågan på mat, husrum och kläder tycks vara världsomspännande, så svaret kan inte vara att det saknas efterfrågan. Istället har jag fått vända mig till någon som kan ge mig tillfredsställande frågor. All I Want for Christmas is planekonomi måste vara toppkandidaten för bästa boktitel 2012. Sara Granér har nästlat sig in under min hud med ett begrepp som jag i alla år förknippat med pappas förklaring: Tänk om det fanns fabriker som bara tillverkade vänsterskor.

Sara Granér ger mig inte svaret på varför människor för en mycket låg lön tvingas arbeta 48 timmar i sträck för att skapa mycket, mycket fula plastsaker. Hon ställer frågan varför idén om att utgå från vilka resurser och behov vi har, har blivit förknippad med ett styrelseskick med förkärlek för avrättningar och fångläger. Det är en relevant fråga. Särskilt för en kyrka med en tradition av att alla kommer med sina resurser, lägger dem i det gemensamma och delar efter behov. Brödet och fiskarna; den tidiga kyrkans gudstjänster; Apostlagärningarnas delande. Det är en så grundläggande del i vår tro, detta att utgå från vad som finns och att dela det, i förtröstan att det då räcker till alla.

Vi har kommit en bra bit in i januari och jag har accepterat att det måste ha varit svårt att paketera ett helt nytt ekonomiskt system så att det rimligen gick att få med sig hem i kollektivtrafiken. Istället för att leka med den nya världsordningen nöter jag på den gamla, och försöker att lappa hålen. Om vi prioriterar om då? Om vi vägrar anpassa oss till hastigheten som sätts av logaritmerna i börsvärldens datorer? Säg att vi alla skulle bestämma oss för att det viktigaste i våra liv är relationerna till dem omkring oss, att sitta ner i lugn och ro varje dag och meditera, och ha tid för våra barn?

Men nej, tyvärr. Då hamnar vi åter i positionen att den är den enskildes ansvar att ha en stressfri vardag, prioritera rätt, och jobba mindre. Det är en mycket begränsad del av jordens befolkning som har ekonomiska resurser att göra de prioriteringarna. Jag har friheten att välja bort de fula plastprydnaderna, och istället meditera i min bönehörna, men arbetarna på plastprydnadsfabriken har inte friheten att välja ett annat, mer meningsfullt arbete. Jag är ledsen. Hålen går inte att laga. Jag fyller år snart.