Ett samhälle som hyllar religionsfrihet och som vill främja mångfald måste tillåta olika religiösa uttryck. Som representanter för Sveriges största folkrörelse är det naturligt att kyrkliga företrädare lägger sig i samhällsdebatten, skriver samfundsminister Stefan Attefall och tar upp både ärkebiskopens barnmöte och debatten om adventsfirande i svenska skolor.

För att en demokrati ska vara vital krävs inte bara att staten bygger på demokratiska värderingar. Det krävs även att det i samhället pågår en öppen debatt där åsikter bryts mot varandra och där aktörer från olika sektorer möts för att i diskussion föra samtalet och utvecklingen framåt.

Sverige har under det senaste decenniet utvecklats i en rasande fart. Den materiella standarden har ökat, den teknologiska utvecklingen har nått dithän vi för 50 år sedan knappt kunde drömma om och många gånger kan det bara svårt för oss att tro att det bara är 90 år sedan som kvinnor tilläts rösta för första gången i Sverige.

Det som ofta glöms bort är att i framväxten av det moderna Sverige, inte minst när det gäller demokratifrågor och utvecklingen av föreningslivet, var trossamfunden en mycket starkt drivande kraft.

Under denna tidsepok har även det religiösa Sverige förändrats. Att Sverige är världens mest sekulariserade land är numera ett vedertaget begrepp. Men allt oftare ser vi idag rapporter och forskning som visar på att detta kanske inte är så självklart längre. Om det beror på invandring, för att religionen idag anses vara mer ”lättillgänglig” eller pga av andra orsaker låter jag vara osagt. Men ofta uppstår det i diskussionen en förvirring i skillnaden mellan en sekulär stat och ett sekulärt samhälle. Det förstnämnda är en självklarhet. Sverige avskaffade statskyrkan år 2000 och det finns nog ingen som idag argumenterar för att staten inte ska vara sekulär.

Men däremot bör inte samhället vara sekulärt. En del menar att religion är en privatsak, och vill trycka tillbaka de religiösa uttryckssätten till hemmets vrå eller till de slutna rummen. Men religion är och kan inte vara något som enbart får komma till uttryck i den privata sfären. Ett samhälle där religion inte får, eller enligt vissa inte bör, komma till uttryck i det offentliga är inte ett öppet samhälle. Religion är nämligen både det privata och det sätt som jag uttrycker mig i klädsel, språk, ritualer och offentliga aktiviteter. Ett samhälle som hyllar religionsfrihet och som vill främja mångfald måste tillåta olika religiösa uttryck.

Kyrkor och trossamfund har en stark ställning i vårt samhälle, som jag nämnt tidigare både historiskt men också idag. Medlemsmässigt är Svenska kyrkan Sveriges största folkrörelse, och tillsammans med övriga trossamfund är medlemsantalet långt över 7 miljoner. Ungefär 1,5 miljoner svenskar är aktiva i våra kyrkor och samfund. Som företrädare för organisationer av denna storlek är det en självklarhet att man har en plats i debatten. Och det finns många bra exempel på tillfällen där kyrkliga företrädare har tagit taktpinnen för att lyfta viktiga frågor. Det kan handla om typiska frågor som berör människovärdet.  Ärkebiskopens barnkonferens under hösten 2012 kan också nämnas som exempel, och även diskussionen om adventsfirande i kyrkor där flertalet biskopar stod upp för det kristna kulturarvet och kyrkans självbestämmande.

Trossamfund har sina ideal och värderingar som ibland skiljer sig från andra synsätt, och det är viktigt att dessa perspektiv finns med i samhällsdebatten. Ofta sägs att religion och politik inte är samma sak – och det håller jag med om. Det är inte och ska inte sättas likhetstecken mellan dessa två begrepp. Men det betyder inte att religion inte har tydliga värderingar som bör och kan påverka politiska beslut. Därför bör religiösa företrädare ta plats i samhällsdebatten och stå upp för sina åsikter. Likt andra har man rätt, men även ett ansvar att uttrycka sin åsikt – något som jag anser görs alltför sällan.

Jag har i många olika sammanhang uppmanat kyrkliga ledare och samfundsledare att ta plats i den offentliga debatten, väcka frågor och ta strid för era värderingar och för er människosyn. Det finns ingen annan som kan föra er talan, det måste ni göra själva. Det är, som jag ser det, en del av ert uppdrag som kyrka och samfund.

Stefan Attefall, KD
Samfundsminister