Den andre är alltid Kristus, främlingen som skall bli en vän. Så har det blivit för mig, skriver författaren Kristian Lundberg i en gästkrönika. Tidig morgon nu. Är det ens människor längre, högarna av lump som rör sig mellan parker och härbärgen, närapå mumifierade, invävda i kläder, sovsäckar, trippla ytterrockar – som vandrande mumier genom stadslandskapet? Gränsen är hårfin. Han eller hon, du eller jag, vi, undrar Lundberg.

Om morgonen, tidigt om morgonen när jag inte kan sova så hinns jag alltid ifatt. Det ljusa och det mörka. Brytpunkterna. Korsvägarna. Det är sprickorna som avgör, det är i bristerna vi blir tydliga – det sociala ansvaret, den utsträckta handen.

Den andre är alltid Kristus, främlingen som skall bli en vän. Så har det blivit för mig.

Tidig morgon nu. Är det ens människor längre, högarna av lump som rör sig mellan parker och härbärgen, närapå mumifierade, invävda i kläder, sovsäckar, trippla ytterrockar – som vandrande mumier genom stadslandskapet?

Gränsen är hårfin. Han eller hon, du eller jag, vi?

En vän. Vad krävs av en vän? En sak: allvaret, respekten. 1994 hade jag precis blivit nykter efter en halvårslång behandling. Naturligtvis var jag plågad. Den som driver sig själv till ett sådant totalt sammanbrott som konsekvenserna av alkoholism innebär kommer att bära med sig erfarenheter som knappt ens är mänskliga. Förnedringen. Den egna. Den man utsätter andra för. Bristen på nåd, på kärlek, barmhärtighet.

Bilden av Kristus är för mig förlösaren, vännen. Och där satt jag alltså, nykter sedan sex månader, med en företrädare för kyrkan framför mig. I desperation hade jag ringt och bokat ett möte, sagt att jag behövde tala. En förortsförsamling, en medelålders man. Jag sade: ”Det känns som om jag kränkt själva skapelsen. Han svarade: ”Ja. Du har gjort det.” Det fanns ingenting av fördömande, ingenting av skam, bara en känsla av respekt. Jag hade skadat människor. Nu var det dags att försonas, reglera sin existentiella skuld. Det fanns inget förhandlingsutrymme.

Oreglerad skuld föder skam. Den här tråkige mannen, klädd i sin trista kostym och sina fotriktiga skor räddade förmodligen livet på mig. Han mötte mig där jag befann mig – och gav mig en väg ut. Läk det som du skadat, försonas med det som du förnedrat. Skammen hade annars tvingat mig tillbaka till sjukdomen, genom skulden fick jag plötsligt en möjlighet. Så inkarnerades Gud igen och på nytt, i mötet med en människa. Ansikte mot ansikte. En hand som sträcktes ut, ett allvar – och början på ett livslångt arbete för mig.

En församling i Malmö annonserade strax innan jul om behovet av gåvor: tält, kläder, sovsäckar. Vem kan förvägra en frysande människa värme? Svaret är både enkelt och förfärande: många. En av dessa vandrande zombies är A. Han är döende, ser ut att vara strax över sjuttio. Det är han inte. Han är 46, som jag. Hans barn har flyttat från staden, de orkar inte längre se sin far. Ibland känner han igen mig, ibland inte.

Denna tunna fina gräns mellan oss – där jag passerar förbi, och han sitter kvar. Vem kan förvägra honom respekt? Många. Vem kan förvägra honom skydd och härbärge? Hopp och försoning? Många. Det är berättelsen om Kristus, den inkarneras i honom – i hans hopplöshet, i hans övergivenhet och ensamhet – i hans förtvivlan. Vår uppgift är naturligtvis att möta hans blick, hans verklighet.

Kristian Lundberg
Kristian Lundberg har gett ut ett tjugotal böcker, både romaner och poesi. En av de mest uppmärksammade är Yarden som kom ut 2009. Den sattes i höstas upp som pjäs på Malmö stadsteater.