Hyllningen till kärleken förenar ateisten Alain Badiou och aposteln Paulus, två visionärer som reflekterat över hur vi kan leva tillsammans som människor, skriver Erik Lundgren, professor emeritus i cell- och molekylärbiologi vid Umeå Universitet och kyrkopolitiskt aktiv i Svenska Kyrkan i Umeå och Luleå Stift.

Vad bygger ett gott samhälle på? Alain Badiou, fransk marxist med rötter i 68-upproret har ett slags svar i sin bok, Eloge de l’Amour (Kärlekens lov).

Den viktigaste drivkraften i samhället är den tvingande kärleken, den passionerade kärleken, kärleken mellan två människor. Hur? Kärlek är föreningen mellan två helt olika, ett omöjligt projekt med risker. Det är inte en fusion, ett uppgivande av identitet, utan den omöjliga kombinationen. Det är olikheten som skapar ett nytt ett.

Han drar slutsatser av sin syn på kärleken för politiken, konsten och teologin. Samtidigt finns det en rörande naivitet i hans syn på trohet, på sexuell samlevnad. Jag frågade mig om han blivit gubbsjuk på gamla dar. Han avvisar datingsiter, som bygger på den galna idén att kärlek förutsätter att man hittar någon som liknar en själv, som har samma intressen. Det som är grunden för kärlek är olikheten, risktagandet. Det envisa äventyret.

Han har utvecklat sin tanke i en spalt i le Monde för någon månad sedan. Varför ska en samhällsfilosof tänka på kärleken? Jo, den öppnar sinnet för det som är utanför en själv. Den som älskar befrias från den inskränkta egoismen, den egna behovstillfredsställelsen. ‘Beslutet att acceptera en annan, till att börja med helt okänd, blir helt och hållet utan villkor eller begränsningar en del av den egna existensen’ (min översättning). Kärleken är enligt honom grunden för tänkandet och medför en prislös glädje.

Det får politiska konsekvenser. Till höger kritik mot relationer, som bygger på ömsesidig tillfredsställelse, om jag ger ska jag få lika mycket. Till vänster, friheten är inte total, den blir då en annan slags marknadsvara. Kärleken är ett tänkande, som bygger på glädje, inte på ett slappt inkluderande av allt.

Kärlek utesluter inte politiska motsättningar. Politik innebär att det finns fiender, demokrati ett system att hantera motsättningarna mellan dem. Han diskuterar den havererade kommunism, som han i grunden är anhängare av. Den bärande tanken är en kärlek som är universiell, men som blev en fetisch i Sovjetsystemet genom partidyrkan och personkult.

Kapitalismen då? Jag tror att han menar att kärlekens gärningar saknar pris, de ligger utanför marknadskrafterna. Individen som gör ständiga val och optimerar sitt utfall, betalar för dem. Prissättningens samhälle är något annat än den öppna kärlekens samhälle. Badiou igen: ‘kärleken är ointresserad av risker och har tålamod att stödja dess effekter. Glädjen som den ger saknar helt och hållet ett pris’.

Det är ingen slump att han kallar sin bok Eloge de l’amour (Kärlekens lov) ‘Inte stridslysten, inte skrytsam, inte uppblåst, tror allt hoppas allt. Om jag har tro som saknar kärlek är jag ingenting. När Badious talar om kärleken som motsatsernas förening, som tar risker, är beredd att förlora allt, så hör jag Paulus ord: tror allt, hoppas allt, uthärdar allt.

Badious samhälle är inte ett konsumtionssamhälle i ständig tillväxt. Det är ett samhälle med fiender. Han pekar på individer med olikheter, olika livsinnehåll och val, risker. Men inte finansmarknadernas risktagande, penningens hegemoni.

Badiou är ateist. Han noterar den genialitet som ligger i Paulus universialitetstanke: alla är ett. Men anser att Paulus universialitet måste lämna den transcendenta gudskärleken och komma ner på jorden. Jag tror han menar att kärlek till och från Gud är inte den ömsesidiga kärlek som innebär två olika individers möte. Badiou kan inte falla på knä.

Han tar starkt avstånd från en kärlek, där orättvisor på jorden kompenseras av en evig himmel, på samma sätt som han inte accepterar kommunismens ogärningar genom tro på ett framtida lyckorike. Här och nu finns olikheterna, kärleken är svaret. Den innebär risktagande, han kallar den det envisa äventyret.

Skulle man kunna kalla det tro och hopp?

Och är han inte sent ute, där han vill ta ned den transcendente Guden på jorden?

Vi ses vid krubban.

Erik Lundgren