”Om fackföreningar finns i Europas allmänna opinion ett uttryck i svang; facket är ”male, pale and stale”, manligt, vitt och slitet, urlakat. Och hur många säger inte detsamma om kyrkan?” skriver författaren och fd LO-ombudsmannen Olle Sahlström, och berättar om sitt liv som tillhörig i två kyrkor: Arbetarrörelsen och Svenska kyrkan.

Jag vill gärna presentera mig, säga något om vem jag är, såhär i min första krönika i Dagens Seglora. Och det har väl alltid varit så för mig; när jag lyssnar på ett tal har lägger jag inte bara vikt vid talets innehåll, utan ägnar till och med ett större intresse hur det har framförts, hur orden sägs, om de känns äkta, vem han är som talar. Vad han gör när han lämnat talarstolen, om orden lever i honom och är sanna. Om hon som talar om demokrati själv är demokratisk. Om hon som nyss talade om Bergspredikan, själv försöker leva efter dess etik.

Om jag vill lära känna någon, verkligen förstå vad hon vill säga, vill jag sam-tala, få gott om tid för det, men helst av allt vandra tillsammans, gå och samtala i dagar och veckor. Och en stor del av mitt liv har jag vandrat, vandrat långt, men nästan alltid ensam; i svenska fjäll, i Europas Alper, mellan byar och städer. Jag har velat överskida gränser, mina gränser, vilka gränser som helst. Velat omfamna horisonter, upptäcka nya, gå genom länder, gå från kust till kust, mellan haven.

Jag vet inte i hur många berg som jag har slagit vilt omkring mig av ilska med min vandringsstav, hur många berg jag har gråtit mig uppför. Men det var först för en fem-sex år sedan jag insåg att jag länge, länge, har varit pilgrim utan att veta om det.

Varför klarnar tanken när vi går? Varför får minnen, erfarenheter, en knivskarp skärpa när vi går, går långt? Jag går för att gå, och går till mig själv. Kliver av samhället, kliver av samhället i mig, och kan närma mig den jag är. Det är en nedåtgående rörelse, jag går ner i min sårbarhet, ringhet, ner i min sanna belägenhet. Ord, kan förleda, förföra, men kroppen kan inte ljuga.

Och när jag blickar tillbaka på fyrtio år av vandringar, en lång inre resa, inser jag att mitt livs längsta vandring är den mellan två kyrkor. Min första kyrka var arbetarrörelsen, i mer än trettio år var jag fackföreningsman, av dem femton år ombudsman i LO-Borgen, och nu, sedan bara några år tillbaka, är jag aktiv i Katarina församling i Stockholm och i Seglora smedja.

Jag tänker så: Två kyrkor. Den till en början röda arbetarkyrkan och Svenska kyrkan. Tidigt reste ömsesidig misstro höga murar dem emellan och än idag kan många inom LO tala om ”svartrockar”, ”vidskepelse”, dra till med något om häxbränning och inkvisition, som om tiden har stått stilla.

För mig har det varit en lång vandring. Jag gick i söndagsskola i Oscars församling på Östermalm i Stockholm, kyrkan där kungens nära vänner satt längst fram i sina kamelhårsulstrar. Och så snart jag kunde, uppfylld av drömmen om den stora och omedelbara förvandlingen av ett klassamhälle, lämnade jag de rikas Östermalm och klev år 1968 in på Katarina församlings expedition för att där lämna Svenska kyrkan. Ja, faktiskt samma församling som jag sedan skulle återvända till fyrtio år senare.

En lång vandring, trots att stegen mellan mitt livs två kyrkor på flera sätt är korta och få. Ofta, nu när jag precis har gått in genom kyrkporten, förundras jag över hur lika de är . Båda är hierarkiska, trots att deras budskap bjuder motsatsen. Båda är patriarkala. Båda sitter fast i en institutionaliserad tradition. Och en högmässa samlar vanligtvis lika få som ett fackföreningsmöte i Folkets hus.

Om fackföreningar finns i Europas allmänna opinion ett uttryck i svang; facket är ”male, pale and stale”, manligt, vitt och slitet, urlakat. Och hur många säger inte detsamma om kyrkan?

Men mellan dem finns också en upplyftande, framåtsyftande och närande beröring; båda förkunnade en gång med hetta ett budskap om frigörelse från förtryck, social rättvisa och fred. I LO-Borgens liksom i katedralens källarvalv gömmer sig en glödande förkunnelse som aldrig riktigt har falnat.

Missförstå mig inte, allt är verkligen inte svart. Katarina församling som jag tillhör sprudlar av liv, och det vore skäl att mer på djupet fundera över vad det är som gör att en Katarinamässa och en Allhelgonamässa, i sin avritualiserade enkelhet, i sitt avväpnande, personliga och direkta tilltal, söndag efter söndag var och en för sig samlar 300-400 besökare. Ett antal som en fackförening eller ett Arbetarekommunmöte bara kan drömma om.

Så min vandring fortsätter, en vandring utan färdiga svar. En vandring till en kyrka som är öppen, åsiktstolerant, ringa bland de ringa, stridbar, en som inte sätter någon människa över en annan. En kyrka som starkt påminner om den arbetarkyrka jag länge drömde om.