När studieförbundet Bilda i våras skulle visa utställningen ”The Holy Land - Det håliga landet” marknadsfördes den med en teckning föreställande den israelockuperade Västbanken i form av en ost, söndergnagd av råttor med vapen. Tanken var enligt Bilda att ”beskriva hur alla sidor i en konflikt är förlorare”.

Rasismen slutar inte med Sverigedemokraterna

Peter Lööv Roos

När studieförbundet Bilda i våras skulle visa utställningen ”The Holy Land – Det håliga landet” marknadsfördes den med en teckning föreställande den israelockuperade Västbanken i form av en ost, söndergnagd av råttor med vapen. Tanken var enligt Bilda att ”beskriva hur alla sidor i en konflikt är förlorare”.

Vad de inte tänkt på var att den nazityska antisemitiska propagandan gärna framställde judar som just råttor, skadedjur som angrep Tyskland. Konstnären och studieförbundet borde ha varit medvetna om det historiska bråte som låg där och skvalpade.

Kritiken av illustrationen blev hård och uppmärksammades även internationellt. Rabbinen Abraham Cooper vid Simon Wiesenthal centret kallade den ”Hat förklädd till konst”. Bilda fattade det kloka beslutet att dra tillbaka råttbilden. I ett pressmeddelande skrev Bilda: ”Vi borde ha insett hur fel en bild med en ost och möss kunde leda människors tankar, och hur den exempelvis kunde utnyttjas inom antisemitiska kretsar… Bilden borde aldrig ha publicerats i våra egna kanaler… Vi har lärt oss mycket av det här.” Bilda tog sitt ansvar och drogs tillbaks bilden och ingen har försvarat den med hänvisning till yttrandefriheten. Det är bra. Med frihet följer också ansvar. Något har vi kanske lärt av historien.

Men hur långt har vi egentligen kommit i Sverige? En månad efter råttbilden skar en leende kulturminister i en skrikande blackfacetårta på Moderna Museet, allt inför flabbande, vita mingelgäster med vinglas i händerna. European Network Against Racism (ENAR) reagerade. Dess ordförande Dr. Chibo Onyeji skrev till kulturministerns chef, statsministern: ”Händelsen är en djup förolämpning mot människor som lider av dagliga rasistiska hån och mot kvinnor som utsätts för könsstympning.

ENAR uppmanar er att ta ansvar och offentligt fördöma sådana rasistiska incidenter”. En uppmaning som fick klinga ohörd. Afrosvenskarnas riksförbunds protester mot tårthistorien hånades av kulturskribenter. Bildkonstnärernas riksorganisation gjorde händelsen till en ren yttrandefrihetsfråga och förklarade att ”I ett fritt samhälle måste vi även kunna hantera konst som kritiserar, ifrågasätter och skaver”.

”Skaver?” Jag kommer att tänka på dramatikern Nasim Aghilis ord: ”Rasism känns i kroppen”.

När det senare på hösten hördes röster som problematiserade att en figur i en nyproducerad svensk barnfilm tecknats med ett klassiskt rasistiskt blackface möttes även det med hån och avfärdanden. Dagens Nyheters kulturredaktör kallade kritikerna ”Inkvoterade kvasiforskare” och ”akademiutbildade kärringar”.

Och när Behrang Miri som konstnärlig ledare för TioTretton på Kulturhuset i Stockholm ville skapa en välkomnande och inkluderande miljö, en safe space för alla ungdomar, oavsett hudfärg, och därför ville flytta vissa seriealbum några meter bort, till vuxenavdelningen, tog det hus i helsike. Tintin i Kongo, tillkommen som ett beställningsverk av den belgiska kolonialmakten, där svarta afrikaner framställs inte mindre förlöjligande och stereotypiserande än judar i den starkt antisemitiskt anstrukna ”skämtpressen” på 1920-talet, försvarades med frenesi av kränkta vita debattörer.

När 2012 går mot sitt slut känns det som att kampen mot rasism bara börjat. Den handlar om mer än riksdagsmän med järnrör.

1 kommentar på “Rasismen slutar inte med Sverigedemokraterna

  1. […] Rasismen slutar inte med Sverigedemokraterna […]