Barn är viktiga, det anser de flesta personer, organisationer och myndigheter. Vi har lagar och verksamhetsplaner där det står skrivet att barn är en prioriterad grupp – men hur väl stämmer det med verkligheten? Jag har genom arbete för ideella organisationer mött många barn som upplever att vuxna inte lyssnar på dem, att de inte blir tillfrågade i situationer som rör dem och att beslut fattas över deras huvuden.
De senaste veckorna har skolavslutningar diskuterats flitigt media, något som i allra högsta grad berör barnen – men hur många barn har fått komma till tals? Barns berättelser och åsikter lyser med sin frånvaro i svensk media och det blir tydligt i Retrievers medieanalys av barns röster i dagspress (juli 2012). Av de 1300 artiklar om barn som de hade analyserat fick barn endast komma till tals i 1,7 procent. I den bästa av världar förde någon vuxen som har koll på barns rättigheter deras talan i de övriga artiklarna – men varför tillfrågades inte barn?
Vi vuxna behöver bli bättre på att lyssna på barn och väga in deras åsikter i våra beslut. Barns rätt att komma till tals är en av grundprinciperna i FN:s barnkonvention. Barn är precis som vuxna självständiga individer. De besitter kompetens som bör tas på allvar och respekteras. Några anledningar som brukar anges till varför barn stängs ute från debatten är att det är krångligt med målsmans tillstånd samt att det är problematiskt att prata med barn om något så ”komplicerat”. Det första argumentet har jag ingen invändning emot, däremot det senare.
Jag tror att ganska få ämnen är för komplicerade för barn. Den stora utmaningen är att formulera och presentera ämnet på rätt sätt. För att barn ska ha en verklig möjlighet att göra sig hörda krävs att det finns vuxna som kan se saker ur ett barnperspektiv och är intresserade av att tala med dem. Hur många politiker och journalister har en sådan utbildning? Ansvaret för att få till meningsfulla samtal med barn måste alltid ligga hos oss vuxna. Detsamma gäller när barn befinner sig i nödsituationer och vänder sig till oss för att få hjälp.
I Sverige har vi nödnummer som vuxna kan ringa dygnet runt. Kvinnor som är en särskilt utsatt grupp har sedan fem år tillbaka haft den statligt finansierade Kvinnofridslinjen där de kan få hjälp och stöd om de blivit utsatta för brott. Men vad har vi för barn? Barnens rätt i samhället (BRIS) har sedan många år sin hjälptelefon 116 111 men kan på grund av resursbrist inte ha öppet dygnet runt. Deras verksamhet finansieras i dag helt av gåvor och de har inte ekonomisk möjlighet att besvara de tusentals samtal som rings utanför öppettiderna.
FN:s barnrättskommitté har uppmanat regeringen att hjälpa BRIS att kunna ha dygnet-runt-öppet. Personligen tycker jag att det är perplext att vi i Sverige inte har en dygnet runt-jour för barn, med tanke på hur många vuxna jag har hört säga att det är problematiskt att samtala med barn om ”komplicerade” ämnen. Hur är det då inte för de kommunpolitiker som på rullande schema i dag nattetid ansvarar för socialjourerna på mindre orter? Men framför allt, hur tänker man sig att utsatta barn ska hitta numret dit?
Under de senaste åren har mycket gjorts för att förbättra barns rättigheter i Sverige, men ännu har vi en lång väg kvar att gå. I februari var Sverige ett av de länder som avstod från att skriva på det tillägg till barnkonventionen som ger FN:s barnrättskommitté möjligheten att ta emot individuella klagomål från barn och kunna granska staternas efterlevnad av barnkonventionen.
Anledningen uppgavs vara att Sverige först måste identifiera de åtgärder som är nödvändiga att vidta för att kunna leva upp till det nya åtagandet. Det finns i dag ingen känd tidsplan men jag hoppas att det sker skyndsamt. Vi vuxna har ansvar för barnen. De är en viktig resurs och värda att lyssnas på. Vi vuxna måste låta barn vara barn och sluta kompromissa med deras rättigheter.
Angelica Karlsson, journalist
