I ett inslag i Dagens Eko slår Monica Eckerdal på Mariagården i Göteborg på nytt larm om ökande social nöd i spåren av utförsäkringar och ökad arbetslöshet. Hon samordnar och utvecklar systemet med jourhavande präst i Sverige.

I förra årets Påskuppror slog Diakoner, präster, läkare och inte minst de sjuka själva larm om det lidande som de fasta tidsgränserna i sjukförsäkringen hade vållat många orättvist behandlade människor. Då hade 40 000 utförsäkrats och drygt 60 % hade sökt sig tillbaka.

Eckerdal berättar om ett nytt Sverige: ”Ensamheten har blivit större, utsattheten i att vara ensam, att inte ha något socialt skyddsnät. Människor med psykisk ohälsa har det fruktansvärt tungt i samhället. Antalet samtal från den gruppen har ökat väldigt kraftigt under de 20 år som jag har jobbat med den här tjänsten.”

Eckerdal berättar också om en annan grupp som råkat illa ut de senaste åren: Det handlar om människor som blir utförsäkrade och som nästan oroar sig till döds för att dom inte vet hur deras ekonomiska försörjning ska se ut framöver, säger hon till Ekot. Det är inte värdigt ett land som Sverige att vi har människor som lever med den hör konstanta oron dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, det är inte värdigt. Vi har råd att ta hand om de människor som bor i det här landet, fortsätter hon.

De senaste åren har samtalen till jourhavande präst ökat med 30 % och i år verkar trenden vara densamma, förra året tog jourhavande prästen emot över 63 000 samtal. ”Det är en oerhört stor ökning och det betyder ju också att vi nu måste fundera på hur vi skall förstärka vår bemanning, för vi kan snart inte ta emot alla dom samtal som kommer till oss utan att väntetiderna blir oerhört långa. När man mår så dåligt så behöver man komma fram ganska snabbt, och det klarar vi inte av riktigt nu eftersom trycket är så oerhört stort.”

Inslaget på Dagens Eko berättar också om ett ökande tryck på Frälsningsarméns sociala verksamhet. Dit kommer många ensamstående föräldrar. Inför julen rapporterar de om en ökande ångest inför julfirandet som börjar redan under hösten med folk som undrar ”vad ska hända med mig i jul.”

Monica Eckerdal reflekterar: “Varför ser det ut på det här sättet? Vad kan vi göra för att människor inte hamnar i den här utsattheten, för det är också något slags vittnesbörd tillbaka från kyrkan till samhället: Det här ser vi, den här nöden finns i vårt land. Är det så här vi vill ha det, och vill vi inte ha det så måste det till förändringar.”

Arne Carlsson