Klimattoppmötet i Doha slutade med en urvattnad kompromiss där Kyotoprotokollets giltighetstid förlängdes till 2020. Ett åtagande som redan när det formulerades 1997 var otillräckligt och efter ytterligare kompromisser i praktiken innebär utsläppsökningar. Klimatkonferensen var hafsig och illa förberedd, man pratade om kommatecken och decimaler in i det sista, istället för att åstadkomma en på förhand genomarbetad radikalisering av klimatpolitiken.
Doha blev den plats där politikerna förlängde sveket från Köpenhamnskonferensen ytterligare några år. För hur lång tid sveket ska pågå bestäms av antalet katastrofscenarier och snabbheten i klimatförändringarna de kommande åren. Naturen väntar inte på politiska beslut. Våra koldioxidutsläpp är mer effektiva än förhandlarna i Doha och har för länge sedan manifesterat behovet av en omställning.
Vi måste gemensamt genomföra en grundläggande förändring av hela vårt sätt att leva och organisera samhället. Den politiske ledare som vill stå upp och ta klimatfrågorna på allvar kan göra det med vinden i ryggen, både från orkanvinden över oceanerna och från väljarna. Nu är vi trötta på löften och undanflykter.
Det är inte längre den politiker som hittar de bästa ursäkterna som är värd väljarnas stöd utan den politiker som hittar de bästa vägarna mot en hållbar framtid. Den politiker som vågar bli en katalysator för ett växande behov av förändring, någon som ingjuter hopp hos människor och får oss alla att växa, är värd vårt förtroende. De politiska ledarna gömmer sig bakom varandra och förhalar en nödvändig omställning. Vi gömmer oss bakom de politiska ledarna för att slippa ta ansvar för konsumtionsvanor och fortsatt materiellt överflöd.
Men flykten från ansvar är inte längre hållbar. Nu är mänskligheten inkallad som svarande i en rättslig process där naturen och jorden är målsägande. På läktaren sitter våra barn och barnbarn.
Bland åtalspunkterna presenteras bevis för att mänskligheten har knuffat jorden in i en kritisk geologisk period. Utsläppen av växthusgaser i atmosfären beror inte på kosmisk strålning utan på den globala medel- och överklassens livsstil.
Varningar från världsbanken pekar mot 4 graders ökning av jordens temperatur om inget görs. Siffror som varslar om katastrof där en fjärdedel av jordens landytor får så hög temperatur att människan drabbas av fysiologisk värmestress, dvs. svettningen räcker inte till för att hålla rätt kroppstemperatur.
Vi har inte längre råd att överlåta ansvaret för klimatet på de otillräckliga internationella avtalen. Förändringens möjlighet är nu och det är på oss ansvaret ligger. Kyrkor, synagogor och moskéer, ungdomsförbund och miljöorganisationer, fackföreningar och bostadsrättsföreningar, tidningsredaktioner och tankesmedjor; alla kan mobilisera, skapa opinion, sprida kunskap och skapa nya hållbara livsmönster. Jag växte upp i ett samhälle där det fanns hästkärror, telefonister och mjölkbutiker.
Sedan dess har mänsklighetens utnyttjande av naturens resurser dubblerats. Förlusten av växter, djurarter, fiskbestånd och friska ekosystem har ökat dramatiskt. Jag menar inte att vi ska backa tillbaka till hästkärrornas tid, bara påminna om att det finns alternativa livsstilar till den konsumistiska beroendekultur vi har skapat.
Vi har en livsstil där vi lever över planetens biologiska kapacitet. Världens samhällen förbrukar tillsammans en och en halv planets resurser. Och bara den svenska livsstilen förbrukar fem planeter. Det är alltså inte i första hand i utvecklingsländerna som förändringen ska ske utan i våra högkonsumerande samhällen.
