Akademiledamoten Lotta Lotass nya bok Konungarnas tillbedjan har recenserats flitigt. Men få kulturskribenter har fångat in och relaterat till bokens starka kristna tema. Ironier och anklagelser florerar, bland annat i Stefan Jonssons recension, skriver Stefan Eklund som är chefredaktör på Borås Tidning.

Lotta Lotass är en kristen författare. Har man inte förstått det innan så förstår man det när man läser hennes senaste roman Konungarnas tillbedjan, som utkom för en knapp månad sedan. Jag recenserade den själv (Borås Tidning 9/11) och fann den vara en roman om ”hoppet, i bestämd form, hoppet som ska frälsa världen”. Till skillnad från mycket annan kristen litteratur når Lotass in på kultursidorna. Hennes roman, som vanligt ingen storsäljare, var en av de mest recenserade veckan den utgavs. Orsakerna är förstås att Lotta Lotass är en mångfaldigt prisad akademiledamot – och dessutom en av de mest språkligt avancerade författare Sverige har skådat.

Men så är hon kristen. Och Konungarnas tillbedjan – en mäktig text om de tre vise männen, de tre konungarna, och deras färd till den nyfödde konung ”vars storhet” får deras egen makt ”att synas likt ett stoftkorn i en virvelstorm” – är en roman om tillvarons tomhet, men också om det hopp som denna, inte sällan språkliga, tomhet föder. Fint är att de två sidor som skildrar konungarnas möte med den nyfödde Jesus är just tomma. Där räcker inte orden till, inte ens för den språkligt så dynamiska Lotass.

Andra kritiker har stora problem med Lotass tydliga trosperspektiv. De flesta bortser från det helt. En recension är en recension och en text är en text och jag menar förstås inte att jag på något sätt gör den enda giltiga läsningen av Konungarnas tillbedjan, men jag kan inte låta bli att fascineras av vilka olika reaktioner Lotass tydlighet väcker.

En av de mest intressanta recensionerna är Stefan Jonssons i DN (9/11), inte minst för att Jonsson så uppenbart är provocerad av Lotass roman. Hans aggression visar sig i ironier – ”årets julbok” eller ”ett beställningsverk åt ärkebiskopen” – och anklagelser; Lotass sviker enligt Jonsson ”en högre makt, vars första och högsta värde är mångtydigheten. Hon sviker litteraturen”. Det är hårda ord, ja, faktiskt direkt förolämpande. Men Jonsson har förstås fel. Varje mening i Konungarnas tillbedjan är en problematisering av språkets förmåga att omfamna tron. Oavsett om man är troende eller inte så är förstås en språklig kamp kring en tvåtusenårig tradition (eller ”etablerad myt” för att låna ett begrepp av Jonsson) aldrig ointressant. Åtminstone inte när den förs av en så litterärt avancerad författare som Lotass.

Stefans Jonssons krav på Lotta Lotass är moraliskt: Litteratur måste vara mångtydig, annars har den inget berättigande. Därmed låser sig Jonsson vid det innehållsliga planet och ser inte vilken oerhört rik mångtydighet som Lotass form, det vill säga språk, innebär. Han ser bara en människa som tror och det stör honom. Stefan Jonssons recension säger därmed en hel del om den icke-plats som litterära uttryck för tro har i den svenska kulturoffentligheten. Som om tro vore allt för enkelt för att beskrivas konstnärligt. Som om tro inte vore en av de mest komplicerade hållningar en människa kan inta.

Stefan Eklund
Chefredaktör Borås Tidning