Syster Fritz spelar fri etnojazz som spränger gränser. De har redan överraskat Sveriges musikliv med sin puls och sitt queera stuk. Nu är det dags att ta succén till Burma. Dagens Seglora har pratat med Helena Andersson Bromander.
Kan du berätta om bakgrunden till er resa?
Vi deltog tidigare i kvällen Hungern efter demokrati som var en del av södermalmskyrkornas projekt Hunger2012. Det var vår första kontakt med Burma som tema. I samband med Hungern efter demokrati tillfrågades vi av Art Travelers om vi ville följa med till Burma, men det krävde att vi kunde få stipendium någonstans ifrån. Nu har vi fått pengar från Statens Musikverk, som går in i detta projekt med full finansiering.
Först tänkte jag att våra texter är ju på svenska, och mer existentiella till sin natur. De handlar inte så mycket om övergripande frågor. Kanske skulle de inte gå hem hos en internationell publik? Men vid närmare eftertanke insåg jag att alla de frågor vi lyfter i våra sånger ändå på olika vis handlar om demokrati och diktatur.
Hur länge kommer ni att vara i Burma och vad kommer ni att ägna er åt?
Vi kommer att vara i Burma i tre veckor, där vi repar i en vecka tills med Art Travelers, som vi ska uppträda med. Därefter turnerar vi i två veckor runtom i landet. Vi kommer att göra dagsutflykter till olika konsertplatser, men de flesta nätterna stannar vi i Rangoon.
Hur känns det att ni ska turnera i Burma?
Vi är jättetaggade över programmet, och vi ska spela för mellan 200-500 barn om dagen. Men även studenter och vuxna kommer att delta, bland annat på Myanmar Institute of Theology. Vi kommer också att spela för människor som bor på plats och arbetar med rehabilitering för lepra. Vi kommer även att spela på en blindskola och ha workshop med barnen där.
Hur ser framtiden ut för Syster Fritz?
Den här resan innebär ett helt nytt steg för oss. Vi kommer att lägga mer tid på musiken efter detta. Själv kommer jag att bli frilansande musiker. Nästa spelning när vi kommer tillbaka till Sverige igen blir i Sofia kyrka.
Mattias Irving
