Denna text har tidigare publicerats på www.seglorasmedja.se

Det har gått tre veckor sedan terrorattentatet i Norge. Hur kan vi alls tala om Uppståndelsens ljus eller livets seger när så mycket i vår tid präglas av död och förintelse, skriver Helle Klein i en krönika. Hon menar att det är dags att göra 22 juli-teologi och formulera en motståndets etik.

”På ingenting kan jag tro
utom på Gud
–       hur kan jag då tro!

Blott att han finns
så som han fattas mig.”

Så skriver Gunnar Ekelöf i dikten Ecce Homo. Det är poetens sätt att beskriva känslan av gudsövergivenheten, en känsla jag och säkert många med mig brottas med i dessa mörkertider.

I dag har det gått tre veckor sedan terrordåden i Oslo och på Utöya. Tragedin är fortfarande omöjlig att ta in och begripa. Sorgens vågor går stundtals ännu höga.

De dödande skotten på Utöya raserade inte bara liv och framtid utan också vår förmåga att tala om Gud. För mig blir ett religiöst språk som blundar för tillvarons djävlighet och meningslöshet en omöjlighet. Ett språk, en teologi, som hellre manar till frid än till kamp, som förvandlar evangelium till ”tänk positivt”-filosofi är inte längre meningsbärande. Vi behöver göra 22 juli-teologi.

Hur ska man som präst alls kunna tala om Uppståndelsens ljus eller livets seger när så mycket i vår tid präglas av död och förintelse? Hur ska vi som kyrka kunna predika hoppet när framtiden känns mer oviss än någonsin? Hur ska evangeliet bli nåt annat än dimridåer och verklighetsflykt?

Dagens teologi tycks alltför ofta upptagen med det introspektiva och psykologiserande. De sockersöta orden om själen ger inte kraft att leva när livet rasar. Det blev så påtagligt under den TV-sända gudstjänsten från Oslo Domkyrka söndagen efter illdåden. Norges ärkebiskop (ledande biskop som hon kallas) Helga Haugland-Byfuglien predikade om att vi inte skulle vara rädda och inte känna ångest utan tro på Gud. Inte en enda gång benämnde hon det som skett som ondska eller talade om det som ett politiskt attentat. Inte någon gång benämnde hon mörkret. Alla kände rädsla och ångest denna dag men vi fick höra att vi inte skulle känna så utan tro på Gud.

Den sortens tröst blir alienerande snarare än befriande.

Predikan var vacker och välmenande men gav ingen livskraft. När det svåra bara snabbt överslätas känns trösten inte trovärdig. Hoppet kan inte tas på allvar om man inte först får stanna upp och bli bekräftad i sin hopplöshet.

Oslos lokale biskop däremot sa kort och koncist i sina inledningsord vad attentatet handlade om och att 22 juli är Norges långfredag. Hans korta inledningsord blev ett starkare evangelium än den långa predikan.

Min poäng är inte att kritisera en enskild predikan. Jag vill bara exemplifiera olika teologiska hållningar/språk och försöka se vikten av en teologi som bottnar i det svartaste svarta för att kunna bli till det gryningsljus nutidsmänniskan så innerligt behöver. Framförallt behövs en teologi som vetter ut mot mänskligheten och världen, som får oss inte bara att må bra inombords utan också att vilja kämpa i tron att världen går att förändra.

I mitt sökande efter en hållbar teologi efter Utöya plockar jag ut Dietrich Bonhoeffers böcker ur bokhyllan. Hans brev inifrån nazismens helvete bär just på denna dubbelhet – å ena sidan känslan av att leva inför Gud och med Gud, å andra sidan känslan av att vara utan Gud.

Bonhoeffer uppehåller sig vid Jesu egna ord på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jesus får aldrig något svar. Hans rop springer ur vanmakt och djupaste förtvivlan. Ensamheten är påtaglig. Till och med Gud har övergivit honom.

”För och med Gud lever vi utan Gud”, skriver Dietrich Bonhoeffer i ett av sina brev till vännen Eberhard Bethge. Det är ett citat som ibland har misstolkats, som om Bonhoeffer förespråkar någon sorts ateism.

”Det står så utmanande mot allt kristet liv som klätt sig i fläckfria kläder och sminkat över alla konflikter och alla misslyckanden och alla sår”, skriver Martin Lind i sin bok ”Dietrich Bonhoeffer – tankar om en 1900-talsmartyr” (Cordia). Och Lind konstaterar vidare: Det står tydligt skrivet av en man som varit fängslad över ett år med oviss utgång.

Bonhoeffer är alls inte någon gudsförnekare. Tvärtom bär han hela sitt liv fram till avrättningen på en gudstro som tar sig uttryck i bön, psalmskrivande och ständig reflexion över vad Gud och Kristus betyder i vår tid. Men, som Martin Lind påpekar, det paradoxala i hans texter är just dubbelheten. Gud har skapat och gett oss allt. Hela vårt liv kommer från Gud. Livets rikedom är gåvor från Gud. Men just i detta liv möter människan också tomheten, utanförskapet, uppgivenheten, tårarna och det svartaste mörker.

I detta svarta ropar vi med Jesus: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Det är när vi får ropa, när vi får ord att ropa ut vår ångests ”varför?” som vi också kan få kraft och tillit.

”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss”, skriver Bonhoeffer.

Häri ligger Bonhoeffers särskilda betoning av människans makt i en tid då människoföraktet var nationell politik.I utblottelsen sker myndigblivandet. Vanmaktens Gud ger oss makten att vara Människor. Det som återstår är vår kallelse att älska, vårt ansvar för vår nästa. I mötet med och i ansvaret för Den Andre blir vi till.

Denna kenosis-tanke (utblottelse) är stark också hos en filosof och mystiker som Simone Weil. Gud har avstått sin makt av kärlek till världen och människan. Det är människans uppgift att släppa taget om sig själv och bereda plats för Gud och nästan, i praktisk solidaritet. Liknande tankar återfinns hos judiska filosofer som Buber och Lévinas. Mot bakgrund av 1900-talets djävligheter människor emellan kan man undra hur någon etik alls kan existera?

För Lévinas kan frågan om det transcendenta, dvs Gud, bara diskuteras som en del av etiken, dvs frågan om vårt ansvar inför Den Andre. Därmed står han nära den rabbinska traditionen som helt enkelt ser tron som etiskt grundad. Det är hur du är mot din nästa som säger huruvida du har mött Gud eller inte. Sanningen är snarare ett verb än ett substantiv.

Här någonstans finns kanske en väg framåt? Ur ruinerna formulera ett hopp som inte blundar för det hemska men som vill bekämpa det. Vi behöver nu göra 22 juli-teologi så att kyrkan kan predika livsmodet på allvar.

Döden på Utöya manar oss att formulera och leva ”motståndets etik”.

Det är som Gunnar Ekelöf också har skrivit ”sent på jorden”.
Men inte för sent.

Helle Klein

Här kan du läsa Helle Kleins andra text om terrordåden i Norge: Vi måste bekämpa islamofobin!