God journalistik utgår alltid från ett maktkritiskt perspektiv. Den första fråga varje publicist med heder ska ställa sig: Vem och vilka tjänar på att svartmåla migranter, skriver Stefan Bergmark.
Under senaste tiden har medier spridit grova förenklingar om de EU-migranter som blivit en allt vanligare del av våra städers gatubild. Att dessa, de fattigaste i vår del av världen, är offer för kriminella ”organiserade tiggarligor”.
I några fall förhåller det sig så men vi som är aktiva i solidaritetsrörelsen för EU-migranterna har betydligt oftare mött ”organisering” i form av familjer som hjälper varandra med boende och logistik kring sin tiggarverksamhet. Men de som inte vill se tiggare på våra gator griper desperat minsta lilla halmstrå i mediedebatten som kan måla sakernas tillstånd i något tydligare färger.
Migrationen är en av vår tids stora frågor men ändå verkar förnekelse hos oss innanför murarna ibland tangera rena vanföreställningar. Erik de la Reguera, journalist nu bosatt i Stockholm men tidigare DN:s korrespondent i latinamerika, kastar i sin bok Gränsbrytarna ljus över denna globala fråga. För rumänska tiggare i Sverige är förstås bara en lokal företeelse över en mycket större fråga. I Gränsbrytarna får vi bland annat följa ett par av de cirka hundra tusen syd- och centralamerikanska migranter som årligen reser som fripassagerare på de norrgående godstågens tak samt lastutrymmen. I hopp om att ”Dödens tåg”, som de kallas på grund av att så många dör under resan, ska föra dem till en bättre tillvaro i USA. Och vi får också följa afghanen Jamals flykt till Europa.
Men de la Reguera nöjer sig inte med dessa gripande öden. Gränsbrytarna är den kanske mest ambitiösa bok på svenska som utkommit i ämnet och är lika mycket essä som reportage. Vi får inte bara följa några enskilda individer utan här presenteras också bakgrunden och kontexten, kolonialismens historia och samtidens nationalism etc. De la Reguera hävdar att murarna aldrig tidigare i historien varit så höga och detta samtidigt som 50 miljoner människor är på flykt, lika många som efter andra världskriget, och det dessutom finns ytterligare 30-40 miljoner papperslösa invandrare på vår planet.
Ett annat av alla de rykten som spridits om migranter var när polisen i höstas stannade ett tåg i Stockholm. I detta fall handlade det om papperslösa och de vita passagerarna påstods ha ombetts byta till nytt tåg på andra sidan perrongen medan mörkhyade radats upp på ett led och fått genomgå en id-kontroll. Att ett tåg stoppats lät redan från början inte särskilt sannolikt och när tidningen Metro försökte hitta någon sanning i bland annat detta påstående så fann de ingenting. Men att liknande rasprofilering, vilket är förbjudet, sker är ett faktum men tyvärr verkar detta, liksom de la Regueras påpekande om hur historiskt hårt gränserna idag bevakas, inte sjunkit in hos många.
I debatten om tåg-incidenten såg jag en jurist lägga upp en skärmdump från Facebook där någon återgav ryktet om tåg-incidenten. Juristen manade till ”källkritik och rim & reson” och i en diskussion med mig menade han att rasprofilering överhuvudtaget inte är bevisat. Men när Reva-debatten rasade som värst gjorde exempelvis polisen i Stockholms län ingen hemlighet att 91 av 100 som kontrollerades hade rätt att vistas i landet. Med andra ord så var urvalet inte grundat på sannolika misstankar utan bara på utseende. Att det i huvudstaden ofta samtidigt handlat om biljettkontroller i tunnelbanan är bara ett svepskäl eftersom det är privata företag som Securitas, inte polisen, som vanligtvis sysslar med sådan indrivning.
Mörkhyade som id-kontrolleras av polis. Papperslösa minderåriga som slits ut från Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar. Liken som flyter iland vid vår unions gränser och tiggande EU-migranter som pekas ut som både offer för och själva kriminella. Liksom högerextremismens frammarsch i såväl vårt land som i Europa möjliggörs terrorn också av att många inte orkar se sanningen och medierna får inte bidra till att förenklade bilder får fäste.
God journalistik utgår alltid från ett maktkritiskt perspektiv. Den första fråga varje publicist med heder ska ställa sig: Vem och vilka tjänar på att svartmåla migranter?
Stefan Bergmark
info@stefanbergmark.se
