Kulturrelativism får inte bli en frisedel åt antidemokratiska krafter, och ängslighet inför att råka förtrycka får inte leda till att man avstår från att skydda andra som förtrycks, skriver Stefan Bergmark.

I flera tidningar pågår en debatt om religionens gränser i det offentliga rummet. Vi som är medlemmar i Svenska kyrkan tillhör i den här diskussionen majoritetssamhället och om vi, i någon slags missriktad omsorg om religionsfriheten, inte försvarar det sekulära samhället så lämnar vi den lilla individen i sticket. För oss som dessutom är vänstersinnade blir sveket dubbelt.

”Den svenska vänstern är såna jävla islamkramare”. På en fest kom jag i diskussion med en iransk kamrat. Han brukar läsa vad jag skriver och gillar det mesta sa han, men det var uppenbart att han också räknar in mig bland dem som blundar för fundamentalism. Två år med fängelsetortyr, där varje slag hans kropp fick ta emot ackompanjerades av ett rop på Allah, har säkert satt sina spår. Men bakom hans något hårda inledning av vår pratstund visade sig finnas en nykter syn på vad ett konsekvent maktperspektiv innebär i vårt moderna globaliserade samhälle.

Visst. Jag har väl inte ägnat större möda åt att kritisera just islamisk fundamentalism. Men vid millennieskiftet var jag redaktör för en antologi med titeln 2000-talets vänster och redan då, i mitt eget kapitel, kritiserade jag vänsterns ”kulturrelativister som i kraft av exempelvis minoritetsrättigheter blundar för auktoritära element inom icke västerländska kulturer”. En fackföreningskamrat tyckte jag fiskade i grumliga vatten. Jag skulle vilja påstå det motsatta. Är det något som är grumligt så är det att fika efter politiska sympatier genom att dölja vad man egentligen står för.

I tisdags skrev Anita Goldman i DN ett av alla dessa inlägg i den pågående debatten. Hon hade sett en annons från Humanisterna och oavsett vad man tycker om dom så var den vanligtvis så kloka författaren och journalisten obegripligt upprörd. Annonsen slog fast att religionsfrihet också är frihet f r å n religion och, med udden riktad mot religiösa friskolor, att oskyldiga barn inte med samhällets hjälp ska lära sig att en åskådning är sanning.

Detta fick Goldman att yra om Nazityskland och åsiktspoliser som skulle tränga in i folks hem. Inom stora delar av vänstern är rädslan för att framstå som intolerant så stark att den ofta handlingsförlamar. Fältet har därmed länge legat öppet för Sverigedemokraterna. Vi behöver dock inte falla till föga för den främlingsfientliga högerns förenklade svammel om att de som kommer till vårt land ska, som det brukar heta, acceptera svenska regler och seder. Vad som behövs är konkreta åtgärder för att motverka segregation och det främst inom bostads- och skolpolitiken. För demokratiska idéer växer med jämlikhet.

Därtill behövs ett tydligt försvar av demokratiska värderingar vilket innebär att bekämpa västerländsk imperialism, den internationella grogrunden för islamismen, men också förtryck inom minoritetsgrupper på hemmaplan. För vänsterns, och för den delen också liberalernas, idéer om individens fri- och rättigheter är universella. Det betyder, strukturella förklaringar som exempelvis västerländsk imperialism och segregerade städer till trots, att även förtryck inom minoritetskulturer ska bekämpas.

Inga relativistiska resonemang i världen ger frisedel åt antidemokratiska krafter, oavsett kulturell och klassmässig bakgrund. För Svenska kyrkans del handlar det mindre om just rädslan för att framstå som främlingsfientliga än om att våga fortsätta på den väg som separationen mellan kyrka och stat vid millennieskiftet pekade ut. För den bokstavligen lilla individens frihet är just konfessionslös undervisning av yttersta vikt. Att växa upp i en familj med starka kulturella rötter, oavsett om de är muslimska, kristna, judiska eller något annat, kan vara berikande men demokratin kräver ett sekulärt samhälle som motvikt.

Stefan Bergmark
info@stefanbergmark.se