När Stadsteatern satte upp Bibeln av Niklas Rådström bearbetades kraftfull öppenhet bort och ersattes av klichéer och problematisk syn på judar, skriver biskop emerita Caroline Krook.

När Stadsteatern i Göteborg år 2012 tog sig för att sätta upp Bibeln som en mastodontföreställning var jag avvaktande tveksam. Går detta? Storslagna filmer hade avskräckt mig? Niklas Rådström hade tagit sig an texterna på samma seriösa och berättande sätt som han tidigare gjort med antika texter. Föreställningen fick strålande recensioner och gick för utsålda hus och jag tog mig till Göteborg för att se den och blev helt tagen av uppsättningens humor, detaljrikedom och storslagna scener. Ändå hade jag fortfarande ett visst motstånd när Niklas Rådstöm ett år senare gav ut ”Boken”. Jag var inte säker på att jag ville läsa den men gjorde det ändå.

Efter några sidor blev jag fascinerat trollbunden. Jag fick läsa i små portioner, lägga ifrån mig boken. Tänka. Det är ingen bok för personer som vill att saker ska komma i sin rätt ordning, att floder rinner upp i bergen och flyter ut i havet, att födelse kommer före död och att vitt är vitt och svart är svart. Däremot är det en bok för alla som är med på att leka med ett barn att det är ett lejon under sängen och förstår att tid är ett ganska godtyckligt och mänskligt begrepp.

Jag vilade i Niklas Rådströms sätt att skriva om religiösa texter på ett helt oreligiöst sätt, utan några som helst underliggande avsikter om vad jag, läsaren, ska tro eller inte tro.

Jag blev glad när jag hörde att också Stadsteatern i Stockholm skulle sätta upp Bibeln på sin stora scen. Denna gång var jag helt utan onda aningar. Jag tycker synd om Niklas Rådström som rusade hem efter första akten på premiären för att han inte stod ut. Bearbetningen var verkligen inte i hans anda och Anita Goldman har rätt när hon i DN 11 december skrev en artikel med rubriken ”Herregud, vilka unkna klichéer”.

Föreställningen blev på något sätt för ”religiös” även om det fanns scener och scenbilder som jag tyckte om. I Niklas Rådströms text finns ingenting av det vi brukar kalla ersättningsteologi, en tankemodell som säger att den kristna kyrkan som det nya förbundet eller det nya Israel ersätter det judiska folket eller det gamla förbundet. Tanken att Gamla testamentet (förbundet) upphävs för att fullbordas och ersättas av Nya testamentet (förbundet) är en tanke som ställt till mycket missförstånd. (Kanske skulle man kalla Bibelns olika böcker för Äldre delen och Yngre delen.)

Guds vägar är många och outgrundliga. Redan i slutet av 90-talet började Teologiska kommittén i Svenska kyrkan arbetet med dokumentet Guds vägar som är en religionsteologisk grund för reflektion och samtal med företrädare för judisk tro. Dokumentet antogs av kyrkomötet 2001 och äger fortfarande giltighet. Dokumentet gör ingen bedömning av den politiska sionismen eller den nutida statens Israels politik men tar mycket tydligt avstånd från ersättningsteologin.

Jag förstår att Anita Goldman säger ”stopp och belägg” om Stockholms Stadsteaterns uppsättning, där det är lätt att lägga in tolkningen att judarna hetsar till korsfästelse och att förbannelsen över judarna inte ska upphöra. Jag undrar också över hur mycket en författares text kan bearbetas och förvanskas. Det var lika bra att Niklas Rådströms namn som manusförfattare inte nämndes i hennes artikel. Han är i alla fall oskyldig.

Caroline Krook