Biskopsbrevet om klimatet påpekar att vi även behöver en andligt hållbar utveckling i tillägg till en som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar. Det är alltså inte bara en fråga om miljö, skogsvård eller att spara energi.
Som jag förstått det så handlar det framförallt om att utvecklingen är inte andligt hållbar om den inte tar tillräcklig hänsyn till krav på etik, social omsorg, jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Och kyrkan förväntas här ”gå två mil istället för en”. Att vara kyrka handlar om att vara tecken för nåd och försoning där världen ropar på vedergällning, straff eller sanktioner som uttryck för rättvisa.
Jag brukar tänka att det mest radikala och utmanande i det kristna budskapet kommer fram i Jesu undervisning om Guds rike t.ex. i liknelsen om den barmhärtige samariern. Han var en föraktad främling som man egentligen minst förväntade sig skulle ställa upp för den som låg slagen i diket. Liknelsen förklarar hur vi skall vara förebilder för kärlek, förlåtelse, gemenskap och rättvisa. Kärlekens gemenskap präglar ju även relationerna mellan Fader, Son och Ande i kyrkofädernas framställning om en treenig Gud. Vi har att ta emot denna kärlek och ge den vidare till andra och särskilt de minst ansedda. Det är också detta som är Guds ekonomi och som därmed bör prägla en andligt hållbar utveckling för kyrkan.
Om några veckor läses domsöndagens texter i alla kyrkor vilket också handlar om Guds ekonomi; nämligen att göra räkenskap inför Gud. Om vi tagit emot de minsta har vi också tagit mot Gud. De fattiga, sjuka och andra utsatta har alltså en särskilt viktig mission att fylla i Guds rike. Ja, Jesus tillskriver också barnen en viktig plats i Guds rike. Den ”barnkonsekvensanalys” som många församlingar i Svenska kyrkan nu förväntas arbeta med framöver handlar om detta. Jesus säger t.ex. att ”man måste bli som ett barn för att komma in i Guds rike”. Han menar vidare att ”det är lättare för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”. Dessa bilder pekar på vad en andligt hållbar utveckling kan innebära för kyrkan.
Allt det vi fått av nåd (gratis) och som vi bara kan tacka och lova Gud för, har vi att gemensamt förvalta på ett rättvist sätt både för oss själva och för andra. Det gäller förstås inte minst alla de resurser som kyrkan i stort har att förvalta. Kyrkornas styrelser, råd och ledningar har t.ex. att ta ställning till nästa års budget för 2015. Då är frågan i vilken utsträckning som andliga frågor om solidaritet, rättvisa och jämlikhet får påverka diskussionerna. Det går förstås inte då att nedprioritera de behov om hjälp som kommer från tiggare, flyktingar eller troende som förföljs t.ex. i krigsdrabbade i Irak och Syrien ifall kyrkoavgifterna minskar. Vi står också inför ebolavirusets dödshot mot kanske miljoner människor och som utmanar oss till att göra nödvändiga omprioriteringar till förmån för de som drabbas.
Ofta kan man få uppfattningen att teologi och andlighet främst förstås inom ramen för en begränsat religiös eller kyrklig sfär och därför ignorerar frågor om sociala, ekonomiska och ekologiska aspekter i den teologiska forskningen och debatten. Det har med hänvisning till Luther traditionellt ansetts höra till ”skapelseplanet” som det är statens uppgift att ha omsorg om. Åtskillnaden mellan skapelse och frälsning har därför på ett olyckligt sätt kommit att tolkas som att kyrkan skall hålla sig borta från politik och samhällsfrågor. De bibliska utmaningarna om jämlikhet, förvaltarskap och ekonomisk rättvisa har därmed inte tagits på allvar av kyrkan trots att frälsningen eller räddningen gäller hela världen. En andligt hållbar utveckling för kyrkan borde alltså betona att Guds mission gäller hela evangeliet för hela skapelsen.
När jag har forskat om det jag ibland kallat för teologisk ekonomi, Guds ekonomi eller kristet förvaltarskap så har det blivit rätt så klart att kyrkan och teologin har gjort praktiska ting som organisation, kyrkoordning, budget, förvaltning och liknande till ”ordningsfrågor” som inte har med teologi, andlighet eller mission att göra. Det är för kyrkans tekniska experter att fundera över ur ett professionellt perspektiv. Ingenting kan vara mer felaktigt. Därmed avradikaliseras kyrkan och blir ofarlig. Teologiska, bibliska eller ekumeniska utmaningar måste användas för att med t.ex. budgeten som verktyg verka för såväl ekonomisk som ekologisk rättvisa mellan olika kyrkor i världen eller för att främja solidariteten med fattiga, flyktingar, fängslade och sjuka. Vi vet också mycket väl att även den rika världen bidragit till klimathot i den fattiga världen, vilket måste beaktas när vi talar om en andligt hållbar utveckling för kyrkan.
Världssamfundet idag präglas av en ökad fragmentering i många olika institutioner och projekt som kan utgöra hot mot enhet och ekumeniskt förvaltarskap både inom kyrkan och i relation till andra religioner. En andligt hållbar utveckling för kyrkan måste även ta detta på stort allvar om den skall kunna vara ett tecken för fred och försoning. Lika viktigt är att motverka hierarkiska maktstrukturer och centralisering som hotar en kyrka där den lokala församlingen av troende anses ha det huvudsakliga ansvaret. Den tidsanda av företagstänkande, centralisering och privatisering som nu råder och även påverkar kyrkans verksamhet är alltså något som kyrkan måste göra motstånd mot om den vill vara hållbar ur ett profetiskt och teologiskt perspektiv.
Eskil Jonsson
