Krigsrubrikerna kring den pågående ubåtsjakten är skrämmande. Inte för att jag är rädd för Putin, inte för Sveriges räkning, utan för att så få verkar se att kejsaren är naken, skriver Stefan Bergmark.

Högvakt och rysk landsättningsstrategi. Haubitsteknik och närstrid medelst bajonett. Vip-kö till markan samt den mindre angenäma fältövningen att i snöstorm gräva samt övernatta i snöbivack. Kadettskolan på I 21 i Sollefteå känns ofta som en svunnen tid men trots att vi inte har allmän värnplikt längre har den svenska försvarsmakten inte ändrats i grunden.

Krigsrubrikerna kring den pågående ubåtsjakten är skrämmande. Inte för att jag är rädd för Putin, inte för Sveriges räkning, utan för att så få verkar se att kejsaren är naken. Visst är det många som driver med mediecirkusen och de uppenbara fördelerna försvarsmakten har av uppståndelsen. Men förutom Feministiskt Initiativ verkar de flesta år 2014, från höger till vänster, fortfarande ställa upp på själva grundantagandet – att Sverige behöver ett reguljärt försvar.

När Fi:s Gudrun Schyman och Veronica Svärd i en debattartikel i Expressen i tisdags ifrågasatte detta så fick partiet utstå mycket spott och spe. Trots att deras inlägg inte var mer kontroversiellt än att de pekade ut det uppenbara – att militarism och maskulinitet är intimt förknippade med varandra.

För har vi verkligen rätt fokus i säkerhetspolitiken? Vilka faror är det som tillåts dränera statsbudgetar och anges som skäl för krigsockupationer? Vems säkerhet värnar vi? Lika många kvinnor dör varje år i USA till följd av mäns våld mot kvinnor som antalet döda i attackerna mot World Trade Center och det könsrelaterade våldet är enligt Amnesty International det enskilt största hotet mot människors säkerhet. Våldet mot kvinnor ses fortfarande i hög utsträckning som ett problem att lösa i den privata sfären. I den internationella säkerhetsdebatten är frågan knappt ens skönjbar trots FN:s deklarationer och resolutionen 1325 om krigs påverkan på kvinnor och barn. En resolution som tillkom så sent som år 2000.

Så peace, love and understanding ska få krigshökarna att bli duvor? Nej, våld behövs ibland som sista utväg. Men när exempelvis Birgitta Ohlsson, Folkpartiets utrikestalesperson, påpekar att genusteri varken stoppar Putin eller Islamiska staten har hon visserligen rätt men det inte är ju inte alls ett argument för det svenska försvar vi har idag med uppgift att värna svenskt territorium. Fascisterna i IS måste stoppas genom våld, i praktiken stöd till det väpnade motståndet, men för att bekämpa, helst avskräcka, ett verkligt angrepp på vårt land krävs nog ett helt annat försvar. Alternativet är att mångdubbla anslagen och bidra till kapprustning samt ökad militarism.

Vi borde skrota den kostsamma modell vi har idag och istället bygga upp ett folkförankrat försvar där kvinnor och män under en allmän värnplikt utbildas i civil olydnad och gerillataktik. Med andra ord bygger vi om grunden fullständigt och inriktar oss på krigsföring efter en ockupation istället för dagens, icke trovärdiga, idé om att vi ska kunna slå tillbaka ett angrepp direkt. Detta behöver inte stå i motsättning till internationella insatser men kommer förmodligen innebära att den evnetuella ryssen och andra intresserade ostört kommer kunna ”kränka” vårt territorium. Men utan ett reguljärt försvar finns ju inget taktiskt behov av att värna kuster eller luftgränser.

Min lumpen på kadettskolan känns avlägsen. Men utan att ha ändrat mina grundläggande värderingar har jag sedan länge insett inte bara det privat meningslösa med att jag slösade två av mina ungdoms somrar där utan också det lönlösa i att svensk försvarspolitik fortsätter i samma spår som under 1900-talet. Låt lede fi snorkla bäst hen vill!

Stefan Bergmark
info@stefanbergmark.se