Den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna börjar så här: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Längre än så kommer jag inte i texten förrän frågorna hopar sig.

Det är en smal sak att förbise det lilla ordet ”fria”; dylikt vaga uttryck fyller en närmast ornamental roll när texter av det högtravande slaget ska författas.

Nej, det är frasen ”lika i värde” som stör mig. Och det inte bara i kraft av de flagranta övertrampen mot mänskliga rättigheter som äger rum på daglig basis världen över. Själva ordet ”värde” är nämligen oerhört gammalt. Det har rötter i protogermanska werthaz och har i alla tider betytt ”ekvivalens”, nämligen att två ting är likadana i ett avseende som går att mäta.

Därmed har FN i sin text satt in människan själv i ett större sammanhang. Att någonting har ett ”värde” idag betyder nämligen – precis som det alltid har gjort – att det kan bytas mot någonting annat. Någonting som inte går att byta kallas följaktligen ”värdelöst” (för att ingen vill ha det). Men tingens värde befinner sig i ständig fluktuation. Omständigheterna kan göra det värdefullt idag som ansågs värdelöst igår.

Då infinner sig frågan, vad pratar vi egentligen om när vi pratar om ”människovärdet”? Och vad är människovärdet värt?

Vi har att göra med en alldeles speciell sorts myntfot: Varje människa har nämligen ett fast värde som är satt att vara lika stort för alla, så att varje människa är utbytbar mot varje annan människa. Tanken är att ingen är förmer eller förmindre än sin nästa. Det går därför inte heller att rättfärdiga varför en människas behov ska prioriteras framför en annan. Människovärdet är i den analysen hart när mer än ett högprofilerat nollsummespel som lättast begrips med hjälp av en utilitarist och en miniräknare.

En sådan syn på människovärdet ger snabbt problematiska konsekvenser. Å ena sidan är alla värda precis lika mycket. Det råder en allmän ekvivalens mellan alla människor. Å andra sidan betyder det att vi aldrig får ställa en människa framför en annan. Men därmed har vi ju beskrivit människan som outbytbar, och således utan ett riktigt värde, eftersom det är just i bytet som värdet skapas.

Resonemanget hamnar i en lustig sits. För att beskriva allas unika rätt att inte nedprioriteras måste vi använda oss av ett värdesystem som bara fungerar så länge värdena fluktuerar. I ett system av stabil och allmän ekvivalens tappar FN:s definition av ordet ”värde” sin funktion.

Men ordet ”värde” har flera innebörder än den som FN nyttjar. Att någonting är värdefullt kan också betyda att det är en ”skatt”, alltså någonting som är uppskattat. Det kan låta som en betydelse som är snarlik den förra, men skenet bedrar. Det man uppskattar är tvärtom någonting som man inte vill byta bort. Det är något som man håller framför andra ting, någonting som är personligt, dyrbart och omistligt.

På engelska används ordet ”treasure” även som ett verb för att ”sätta värde på” något. Ordet härleds ur grekiskans θησαυροσ (thesauros), som betyder ”förvaringsplats”. Det vi stoppar i skattkammaren är sådant som vi vill bevara.

Att stå upp för människovärdet kan inte betyda att vi bara ska säga att alla människor är lika mycket värda. Det är en förståelse för värde som har tagit åt sig av en samtid där allting har blivit handelsvaror, och den rimmar illa när den appliceras på människor. Jag tror på den andra definitionen, den som förlägger människovärdet till ett personligt och känslomässigt plan.

Människovärdet är inte en fråga om allmän ekvivalens, utan om oskattbarhet. Det är ett värde som är ovärderligt, som bryter mot våra inkörda koncept om vad ett värde egentligen betyder.

Istället för att låna sin logik från penningmarknadens värdealstrande mekanismer lägger sig människovärdet mycket närmare begrepp som bevarande och skyddande. Den enda tolkningen som är rimlig och ideologiskt gångbar för mig själv är att människovärdet betyder att varje människa i sig själv är en skatt att värna och bevara.