Svenska Akademien hotar att stämma Mercedes. Företaget har låtit en reklambyrå göra en film där skådespelaren Lena Endre läser upp Karin Boyes dikt ” I rörelse”. Peter Englund, Akademiens sekreterare, kallar detta för ”gravplundring” och menar att reklamfilmen är en skändning av Boye och av det som hon stod för. Svenska Akademien har också laglig rätt att stämma bilföretaget enligt upphovsrättslagstiftningen som säger att man inte får kränka den ”andliga odlingens intressen”.

Englund och Svenska Akademien har rätt. Det måste finnas en gräns för kommersialismen och kapitalets intressen. Något måste få förbli skyddat eller heligt och icke-exploaterat. Karin Boyes poesi är ett sådant exempel. Det är ett helgerån att använda hennes kulturella arv och verk för att sälja fler bilar och tjäna mer pengar.

Mercedes gick över en gräns. Detsamma gjorde också en annan reklamfilm, nämligen ”First Kiss”. Den bombarderade oss i förra veckan och spreds som en löpeld via Internet över världen. Även här används något av det finaste vi har för att sälja kläder för det amerikanska företaget Wren Studio. Det finaste denna gång är kyssen, den första kyssen.

Det är främlingar som möts, hopsatta av filmaren Tatia Pilieva för att passa och sälja produkten. Därför blir det de vackra människorna som får kyssas. Filmen är svart-vit, människorna ”designade” och kyssarna blir till slut passionerade. Det är tydligt att var och en måste övervinna den självklara kopplingen som ändå finns mellan att känna någon för att kunna kyssas. I detta finns det en slags porrfilmsmetodik: främlingar som möts och gränser som sätts ur spel. Människor gör något som de vanligtvis inte skulle göra. Något som mänskligt och kulturellt sett borde få vara ifred och vara skyddat.

Med tanke på filmen The First Kiss’ enorma spridning lyckas den med det som reklam vill lyckas med: att beröra och tränga in i våra liv och i våra känslor. Reklammakarna är inne och tafsar och fingrar på det som för många människor är något heligt, den första kyssen. Det tycks inte finnas någon självklar ryggmärgsreflex för vad man inte borde röra och utnyttja. Hade reklammakarna själva velat att deras första kyss skulle filmas och sedan användas för att sälja en produkt? Får inte något lov att enbart tillhöra det privata?

Självklart är det också heteroparens kyssar som får synas längst i bild. Hade de två homoparens kyssar varit för länge exponerade i bild hade det naturligtvis varit svårare att sälja kläderna till köpstarka konservativa grupper i t.ex. USA.

För att tala det kommersialiserade språket: borde det få finnas något som heter ett ”Skyddat varumärke”?