Liberaler är de flesta av oss, i någon bemärkelse. Det är något väldigt fint att vara liberal. Men en konfliktlinje visar sig i debatten, där vissa utifrån en liberal synvinkel sparkar bakut inför tanken på att det kan finnas rasistiska strukturer i samhället.
Jag förvånas av dem som likt Bawar Ismail, utrikespolitisk talesperson för LUF, lägger fram sina egna personliga upplevelser som bevisföring för huruvida Sverige är rasistiskt eller inte. Det finns ju bevis att tillgå, så vadan denna allergi mot gammal hederlig statistik? Jag klandrar samtidigt inte Ismail som väljer att se det positiva. Utan optimism strandar debatten.
Däremot är det svårt att förstå vilken syn Ismail (med flera andra liberaler) har på strukturer. Han menar att strukturer är något otänkbart, eftersom de – försåvitt de nu funnes – vore omöjliga att bekämpa. Däri ligger Bawars pessimism.
Problemet är en filosofisk-teologisk klassiker: Hur kan en människa i grunden vara fri om hon samtidigt är bestämd och beroende av något som är större än henne själv? Det handlar således inte om borgerlig, ideologilös blindhet gentemot rasismen i samhället – vilket många i vänstern påstår – utan om en konflikt mellan individ och kollektiv som i århundraden har skavt på själva kärnan i frihetsbegreppet.
Ismails problem är inte en vänstervriden strukturvurm, utan en ovilja att acceptera den egna ideologins pågående kris. Vänstern (i bred bemärkelse) har däremot gedigen erfarenhet av att bekämpa och förändra just samhällsstrukturer. Idén om övergripande historiska strukturer är inte skrämmande för den som vet att organisera sig.
Vänstern står inför andra svårigheter. Ismail nämner ett infekterat debattklimat, och jag är böjd att hålla med. Men det är resultatet av en ständigt pågående, fastän kämpig, avgränsningsdiskussion utifrån en i grund och botten livskraftig samhällsanalys. Vi har likväl att lära oss av debattens optimister att individer alltid kan överraska och överträffa våra förväntningar.
Hur ställer sig Ismail till sina liberala föregångares långa historia av att ta ton för allas lika rättigheter och möjligheter, mot förtryck i alla dess former? Liberalismen har alltid präglats av en pragmatik och kunskapsoptimism, men nu betraktas forskningen alltför ofta med ideologiska skygglappar. Den ovan nämnda inneboende konflikten mellan individ och kollektiv utfaller ensidigt till individens fördel, med resultatet att rasismen görs till ett ensidigt individuellt problem där vissa är snälla, andra är skurkar och man själv har valet att utsättas för rasism eller inte. Det utmynnar i en idéfattig samhällsanalys med få konkreta förslag på hur rasismen ska motas.
Hur ska en kraftfull liberal antirasism se ut egentligen? Svaret på den frågan måste gå djupare än den senaste tidens starka förfäktande av individens precedens och istället fullt ut erkänna frihetstankens inneboende konflikt, annars kommer Ismail riskera att svika sina egna liberala ideal.
Jag skriver som liberal här.
Det är ju så klart fånigt att anse att det inte finns strukturer. Även liberaler gillar strukturella förklaringar – den osynliga handen är en sådan.
Men det finns saker som man måste komma ihåg när man talar om strukturer: 1) de är analytiska verktyg (alltså en mer eller mindre bra uppdelning av verkligheten; 2) strukturella förklaringar består av två delar: a) en deskriptiv som beskriver ett visst mönster som anses vara relevant; b) en kausal som beskriver vad som orsaker mönstret.
Om vi ska ta exemplet med rasism. Vi kan alla se att det finns ett tydligt mönster där invandrare har det svårare än infödda på flera sätt. Det är alltså den deskriptiva delen. Sen har vi den kausala delen och den är mycket knepigare. Det finns antagligen en mängd olika samvarierande faktorer som ligger bakom mönstret.
Genom att tydligt dela upp strukturen i en deskriptiv och en kausal del blir det lättare att diskutera problemet. Jag tror för min del att många liberaler motsätter sig talet om strukturer för att de instinktivt känner att de ogillar vänsterns outtalade beskrivning av orsakerna till mönstren. Men eftersom när man talar om strukturer inte tydligt skiljer på dessa två analysnivåer så blir det lätt så att man underkänner inte bara den kausala delen utan även den deskriptiva – mönstret. Det blir då lätt för vänstern att avfärda kritiken eftersom mönstret är tydligt.
Sedan har vi det här med rasism. Du skriver ”rasismen görs till ett ensidigt individuellt problem där vissa är snälla, andra är skurkar och man själv har valet att utsättas för rasism eller inte”.
Rasismen är inte fråga om ett individuellt problem. Den handlar så klart om oss alla som medmänniskor. Men rasismen är alltid en fråga om individens föreställning av världen. Jag vet inte om du gör det men det finns många inom vänstern som naivt talar om ”strukturell rasism” och vill på så sätt påtala att det finns en utbredd rasism i sverige. Jag menar att det inte är så enkelt. Bara för att mönstret är klart är det klart hur de orsakerna där bakom ser ut. Det kan mycket väl finnas att såväl rasistiska som icke-rasistiska orsaker till mönstret.
Men vi får problem om vi börjar tala om omedveten rasism eftersom vi då tappar bort individernas ansvar.
Huruvida strukturer finns eller inte är en empirisk fråga. Det är inte bara att säga ”Klart de finns!”, man måste kunna bevisa det också. Det är inte en ism att acceptera en väl vederlagd sanning.
Hej Björn!
Du gör många viktiga distinktioner. Det är tydligt att ordet ”struktur” har börjat bli laddat med mycket innehåll som behöver benas ut. En stor del av problematiken handlar så klart om att det även finns en maktanalys här. Den väljer jag att inte ta upp i ledaren ovan, av den enkla anledningen att texten hade blivit för lång.
Jag kan inte tala för hela vänstern så klart, men jag uppfattar att andemeningen i frasen ”rasistiska strukturer” som den brukas i debatten är att det rent deskriptivt finns en hudfärgskodad maktobalans, vilken vi kan härleda genom att se de många olika fält där statistik visar att icke-vita inte behandlas på samma sätt som vita.
Sen kommer frågan vad vi gör av denna statistik, alltså vilken analys vi gör utifrån förefintliga data. Som sociologer blir det tydligt att vi ser historiskt bestämda samspel av ett rätt förutsägbart slag här. Vi kan se hur människor lär sig att hysa och ge uttryck för vissa uppfattningar som ger dem själva fördelar eller får dem att känna sig uppskattade av sin omgivning.
På individnivå kan vi härleda olika psykologiska drag som gör enskilda individer mer eller mindre benägna att hysa rasistiska åsikter. Men det är inte en särskilt politiskt intressant nivå att analysera utifrån. Vi kan ändå inte förändra människors psyken.
Men vi kan förändra livsmiljö och samtalsklimat på ett sådant sätt att det blir mindre opportunt att hysa rasistiska uppfattningar. Därför blir det mer politiskt intressant att diskutera rasismen på en strukturell nivå. Det är därför som vi måste ställa frågan inte till individen utan till samhället: Vad finns det för strukturer som underlättar rasismen, och som vi kan påverka? En viktig följdfråga blir också, vad finns det som hindrar oss från att göra upp med befintliga strukturer?
Där spelar maktperspektiv en stor roll: Vi lever i en del av världen som har byggt sitt välstånd på en historisk utsugning av andra länder, och som har underblåst rasistiska doktriner för att rättfärdiga denna utsugning. Därför kan det finnas ett kulturellt egenintresse i att inte se och ta ansvar för rasismen. Därför finns tendensen att gå tillbaka och kritisera historiska beslut när vi ser rasism i samhället idag. Det är som en raket som avfyras i flera steg.
Bra svar. Jag håller med dig. Jag tror dock att om man håller sig på den här nivån och inte slänger starkt värdeladdade ord omkring sig så blir debatten mycket bättre. Jag att både vänster och liberaler håller med varandra om mycket när man kommer till de här nivåerna. Men inte om allt – framförallt inte om vilka de politiska lösningarna bör vara.