Regeringens utredare Bengt Westerberg presenterade nyligen en rapport om den tilltagande främlingsfientligheten. Han gör i stort sett samma analys som flera ledande experter redan har gjort, och identifierar Internet som en viktig grogrund för extremisering, främst av den sort som Anders Behring Breivik har blivit symbol för.
Som en kommentar till Westerbergs rapport publicerar Dagens Seglora idag med tillåtelse av förlaget Molin och Sorgenfrei några relevanta utdrag ur boken Det mörka nätet, av den norske journalisten Öyvind Strömmen.
Nätradikalerna
Radikaliseringen på internet är ett fenomen som det har forskats en hel del kring de senare åren, men det har nästan uteslutande handlat om islamistisk terror. Fenomenet kan sammanfattas så här: unga pojkar och män med muslimsk bakgrund har via nätet tagit del av propaganda, filmer från krigszoner, de fruktansvärda effekterna av krigen i Afghanistan, Irak och Tjetjenien, tillsammans med extrema tolkningar av islam. De har – så att säga – blivit fångade i nätet och några av dem har anslutit sig till, eller åtminstone planerat, terrorism. BBC-dokumentären ”Generation Jihad” – som visats på NRK – ger en intressant och skrämmande inblick i fenomenet. Men kan man också tala om generation kontrajihad?
Som de Londonbaserade forskarna Tim Stevens och Peter Neumann skriver – illustrerande nog i en rapport som fokuserar på islamistisk internetradikalisering – är islamistiska grupper knappast ensamma om att använda internet i den politiska extremismens tjänst:
[Ä]ven om al-Qaida-inspirerade extremister är det viktigaste hotet mot Storbritannien i skrivande stund är islamistiska extremister inte den enda – och inte ens den dominerande – gruppen av politiska extremister involverade i radikalisering och rekrytering på internet. Besöksantalet är notoriskt svårt att bekräfta, men några av de mest populära extrema islamistiska nätforumen (till exempel Al Ekhlaas, Al Hesbah eller Al Boraq) överskrids lätt av vit makt- hemsidor som Stormfront när det gäller popularitet.
Som av en händelse är Stormfront – ett internationellt nätforum för ”vit nationalism” som i hög grad präglas av nynazister – ett av nätforumen där Anders Behring Breivik läste och lade in kommentarer.
I en av dem – ett introduktionsinlägg – skriver han om sina förhoppningar att ”de olika högerorienterade falangerna och fraktionerna i Europa och USA kan enas kring ’islamiseringen av Europa/USA’ och sluta upp kring den frågan”.
Alla önskar vi det bästa för våra folk, och vi är skyldiga dem att skapa en så slagkraftig allians som möjligt för att störta regeringen som stödjer mångkulturalismen.
Om man studerar Interpols varning från 2010, känns mycket igen här. I varningen talas om ett ”virtuellt” hot – ett hot från nätet. De nämner medelklassbakgrund, samt att sådana extremister kan gå under polisens radar. I exemplet Breivik kan man kanske säga att de haft fel vad gäller en sak: ideologiskt tillhörde han en grupp, men i genomförandet av terrorhandlingen tyder mycket – i varje fall i skrivande stund – på att han var ensam.
Stevens och Neumann lyfter fram tre av nätets särdrag som reser frågeställningar kopplade till radikalisering av och rekrytering till extrema organisationer och nätverk. Även om de är inriktade på islamistiska grupper, är deras diskussion i högsta grad också relevant för fallet Breivik.
Det första särdraget är att nätet kan utnyttjas av extremister för att illustrera och förstärka ideologiska budskap och föreställningar. Nykomlingar kan få nästan omedelbar tillgång till ideologiska texter – som Fjordmans många essäer – men också starka bilder och filmer som är skapade för att understryka extremisternas politiska påståenden. På Youtube hittar man hundratals filmsnuttar om man söker på Eurabia. Klassisk musik och bilder av muslimska demonstranter knutna till särskilt extrema grupper som brittiska Al Ghurabaa blandas samman med felaktiga påståenden om muslimska födelsetal, eller med bilder av Buddhastatyerna i Afghanistan som sprängdes av talibaner. Därmed skapas en slags pusselversion av islam, där alla exempel som kan utnyttjas för att svartmåla religionen – både verkliga och uppdiktade – tas med. Allt annat utelämnas.
/…/
Det andra särdraget är att nätet har gjort det enklare att gå med i eller få kontakt med organisationer och nätverk, och detta på ett sätt som innebär mycket mindre risk än det tidigare gjorde att uppsöka och delta i fysiska möten. I fallet Breivik har det efterhand framkommit att han var en aktiv deltagare på flera internetsidor, och dessutom att han via det sociala nätverket Facebook hade kontakt med andra i de muslimhatande miljöerna, både i Norge och andra länder. Bland annat var han i förbindelse med den brittiska högerextrema gruppen EDL, och dess norska motsvarighet NDL. En källa inifrån samma miljö berättar för Dagbladet att Breiviks profil på Facebook ”var en enda stor tempelriddar-viking-anti-APprofil” och att han var respekterad och någon man såg upp till.
/…/
Det tredje särdraget är att internet skapar nya, sociala miljöer där synpunkter och beteenden som annars inte är socialt accepterade normaliseras. Här kan extremister omge sig med likasinnade som har samma extrema synpunkter. Resultatet blir virtuella ”ekokammare” där de mest extrema idéer och förslag får stöd och uppmuntran. Denna karaktär av ekokammare är naturligt nog mest framträdande på sidor som Gates of Vienna eller Stormfront, men har också synts på andra ställen. Norska mediekoncerner har i inte obetydlig utsträckning låtit extrema debattörer dominera deras egna kommentarsfält. Några av debatterna har haft ett så extremt tonläge att seriösa deltagare helt enkelt har flytt fältet.
/…/
En av källorna som återkommer i Breiviks så kallade manifest – i huvudsak genom Fjordman – är den serbisk-amerikanske författaren Serge Trifkovic. Med böcker som The Sword of the Prophet och Defeating Jihad har han blivit en av ideologerna bakom det moderna islamhatet. Trifkovic har dock mer än en förenklad historiesyn och en enögd islamanalys att komma med:
[En] fördärvad masskultur och mångkulturell indoktrinering i statliga skolor och mainstreammedia har redan gjort mycket för att neutralisera känslan av historisk och kulturell kontinuitet bland unga européer och nordamerikaner. Blandningen av mjukporr och konsumism som invånarna i den västliga världen utsätts för, har dock inte haft samma effekt på den muslimska diasporan i Väst. Att unga muslimer stödjer terrorismen även om de är födda och utbildade i Väst, bekräftar denna svaghet.
Trifkovic angriper de ”nyliberala”, och menar att ”européer och deras transatlantiska kusiner bokstavligt talat är en hotad art” som ett resultat av elitens svek:
Om Europa ska överleva måste [ledarna inom politik, media och universitet] avslöjas: de har förrått sitt land och sin kultur.
De måste ersättas, säger Trifkovic, av ledare som är beredda att inordna frågor om invandring och identitet under demokratisk kontroll. I kontrajihadisternas världsbild är det nämligen så: om inte deras åsikter är rådande i demokratin, ja, då finns inte demokratin.
Samtidigt är det något slående med Trifkovics omfamning av demokratin. Han är nämligen inte bara en ledande kontrajihadistideolog. Han är också före detta rådgivare till Biljana Plavšic, ”järnladyn”. Plavšic var interimpresident för den serbiska utbrytarrepubliken i Bosnien-Hercegovina och blev senare vicepresident i Republika Srpska, som denna statsbildning hette och fortfarande heter. Hon var också medlem av överkommandot för utbrytarrepublikens krigsmakt, och har senare både erkänt sig skyldig till och dömts för krigsförbrytelser.
Høyres partiledare Erna Solberg diskuterade efter 22 juliattackerna det hon menade var paralleller mellan modernt muslimhat och trettiotalets judehat. Solberg har rätt i att det finns paralleller, inte minst retoriska, men en sådan sammanlänkning leder oundvikligen tankarna i riktning till det industriella folkmordet på judarna, Förintelsen. Som exemplet Trifkovic visar, är det kanske mer fruktbart att peka på likheterna med serbisk anti-islamisk propaganda och med det serbiska islamhatet.
Här kan det vara värt att lyfta fram några konkreta exempel som har tydliga paralleller också i den norska debatten. Dessa exempel, som leder fram mot ett av de senaste decenniernas allra mörkaste kapitel i europeisk historia, kan i slutändan också användas som en förvarning om hur en radikaliseringsprocess kan sluta.
