Teologiska högskolan har adjungerat Stiftsprost Bo Larsson som gästprofessor i systematisk teologi. Vi publicerar hans introduktionsföreläsning om skönlitteraturens sätt att gestalta frågor kring liv och tro. Bo Larsson vill visa vilka spännande och utmanande röster och resurser som skönlitterära gestaltningar är i det samtida teologiska samtalet.

Rubriken har jag lånat av Göran Tunström: ”Dån av tillvarons vingar.” I sin roman Tjuven skriver han om nåden som ”det flygkunniga inom oss” och fortsätter: ”Nåden, detta underliga ord, denna geniala konstruktion av bokstäver. Nåd eller bakvänt Dån – dån av tillvarons vingar.”

Ett för många helt förstenat ord – nåd – vänds bak och fram, tar till flykten och lyfter. Nästan på trots, mitt i vardagsmödan. Bokens huvudperson, Sidner, möts av nåden på följande sätt:

” …rakt genom min kropp gick en Värme som var Närvaro överallt. I löven, i säden. Jag var genomskinlig som Musik. Jag var ett Adagio. Jag var en av noterna, en nödvändig del i det stycke som spelades och när gräset och träden böjde sig, visste jag att det var någon som for med lätta fingrar över allt levande som över ett tangentbord. Jag spelades …”

Nåden kommer utifrån och oförskyllt. Nåden öppnar slutna rum, blir till ”blänk mellan stenarna i de dödas dal”, men nåden kan också vara sträng som i Tunströms roman Stormunnens bön, där en förtryckararmè på väg över Alperna plötsligt möter ett underligt följe, som släpar på tolv väldiga lårar. Varje lår dras av åtta hästar och arméns ledare tror att det är kanoner i lådorna, men det visar sig vara italienska kyrkoorglar. De åtta orglarna monteras upp i en ring runt armén och så händer det:

”Tjutande for vinden genom piporna, så hårt att manualerna själva spelade. Constantins händer låg strax över manualerna då musiken mötte honom, strax innan nedslaget. Detta är nåden. I sanning. Här, långt från våra timrade knutar kom nåden farande genom åtta kyrkorglars pipor. Inte alltid har nåden samman stränga form som en fuga … ”

Hela dagen fortsätter högplatåns väldiga avskedskonsert och efterhand töms förtryckararmén på all sin styrka. Nåden öppnar det slutna, men kan också förinta det onda. Nåden förblir en av tillvarons djupaste gåtor och är kanske just därför ett återkommande tema i många skönlitterära författares sökande efter sina allra nödvändigaste berättelser. Ofta knyts nåden till musik, som i Ann Jäderlunds dikt:

”Organisten tittade förbi …
Det är han som har Gud i själva händerna,
de dånande fingrarna;
det kanske är där han slutligen sitter.”

I sin nya essäsamling Skrivandets sinne noterar Elisabeth Rynell: Det går inte att tala om en människa utan att tala om hennes berättelse. Hur hon föddes, hur det var, hur det blev och hur hon slutade. Det är den gjutform som vi häller den glödande massan i. Människan i. Att skriva, att dikta en sann berättelse … handlar inte om att hitta på, som många tror. Det handlar om att hitta berättelsen (…) Och det är bara innan man börjat berätta som man som författare kan känna sig fri och allsmäktig. För varje skriven mening blir ens rörelsefrihet beskuren, till slut måste man ligga platt orörlig på mage och bara lyssna, lyssna med hela kroppen. Det är en rytm, en klang, en ton. Eller som att blundande med händerna, fingrarna, känna sig fram över en skulptur.

Att trevande känna sig fram över en skulptur är ett sätt att beskriva hur en berättare arbetar för att finna de ord som har en mening. Sedan släpps de fria och vi får som läsare ta emot dem, men vad är det då som gör att några svarta streck på ett vitt papper, några bokstävlar – som poeten Gunnar Ekelöf kallar dem – plötsligt i en förklarad stund reser sig upp, förvandlas och blir till ett tilltal? Varifrån kommer den kraft, som laddar några ord på ett sådant sätt att allt för ett ögonblick blir helt annorlunda?

En smula teoretiskt kan vi tala om hur läsaren i världen framför texten ger orden en chans att öppna sig, frigör dem från tolkningsföreträdet hos den som en gång formade dem och samtidigt benådar dem från det öde som det är att bara vara död text, av ingen sedd, om än begravd mellan tjocka pärmar av äkta skinn.

I mötet mellan text och läsare uppstår en mening som är unik. Den går utöver dem båda och är bara en av många möjliga. Filosofen Ludwig Wittgenstein beskriver det så här: ”Om man … säger: ”Hur ska jag veta vad han menar, jag ser ju bara hans tecken”, så säger jag: ”hur kan han veta vad han menar, han har ju bara sina tecken.”

Ingen kan riktigt förklara hur det går till, hur en av många möjliga meningar uppstår, men idag är de flesta av oss överens om att det aldrig finns bara en mening i en text, utan oändligt många. I varje text finns ett överskott av mening och det finns inga oskyldiga läsningar, utan varje läsare behöver kunna ange vilken läsning hon eller han gör sig skyldig till. Tolkning sker alltid och det är detta som hermeneutiken – tolkningsteorierna – handlar om: vad händer när vi läser och tolkar? Vad är språket och vad gör det med oss? Hur är mening överhuvudtaget möjlig och hur kan vi mötas i den tolkningarnas konflikt som livet ytterst och djupast handlar om?

Teologin är inget undantag i det sammanhanget. All teologi är tolkad mänsklig erfarenhet, klädd i ett språk som på en och samma gång är såväl fängelse som fristad. Fängelse därför att vi alltid är fjättrade i det språk som är vårt. Det vi har ord för det finns, men det vi saknar ord för finns inte till för oss. Samtidigt är språket den fristad där vi blir till i mötet med andra. I begynnelsen var relationen och genom den allra första relationen till den som gav oss livet förs vi in i nya möten, nya relationer och in i det språk som så småningom öppnar världen, fördjupar den och låter den vidgas så långt som vårt språk tillåter det. Språket förblir ”varats hus” på gott och ont och teologen Sallie McFague skriver utifrån just den bilden att vi ibland behöver riva ett rum eller två för att istället bygga några nya. Hon menar att många uttryck och bilder efterhand blir tomma och förstelnade. Istället för att vara levande, fantasieggande och öppnande blir de döda begrepp med förstenat innehåll. Av det skälet behöver vi ständigt nya bilder, tankar och metaforer för att inte låsas in i läror, dogmer och färdiga tankesystem.

Agneta Pleijel skriver:
Vårt oförstånd är alltid likadant.
Det driver oss mot bokstavlighet.
Kärleken skyr bokstavligheten.
Den vistas utanför förståndet.

Och Thomas Tranströmer skriver:
”Varje abstrakt bild av världen är lika omöjlig som ritningen till en
storm.”

Teologiska system löper en väldig risk att bli just ritningar till stormar, ambitiösa försök att bringa reda, ordning och klarhet i det som egentligen förblir omöjligt att fånga i enbart ord. Vi behöver förvisso ibland systematiserad teologi, men vi behöver också vara varse om att det behövs många olika språk för att ge bredd, djup och höjd åt våra teologiska reflektioner. Ibland behöver just de ritningar och modeller, som vi förälskat oss i slås sönder, så att det bland skärvorna kan uppstå nya mönster och tankefigurer. Därvidlag är skönlitteraturen en viktig teologisk resurs. I poesi och prosa gestaltas ständigt nya försök att komma bortom nedärvda och invanda bilder och därigenom påminna oss om att det entydiga och självklara aldrig bör få förbli evigt bestående. Att tolka förblir att trevande känna sig fram över de skulpturer, som vi aldrig någonsin kommer att kunna känna helt och fullt.

När jag i min avhandling närmade mig Lars Gyllenstens författarskap stövlade jag obetänksamt in på ett fält som var inmutat av litteraturforskarna samtidigt som jag gick en bit utanför de områden där systematisk teologi brukat hålla till. Jag utmanade genom att inte bara se Gyllenstens författarskap som ett krossande av alla de tankesystem, som leder till falsk trygghet utan också se att bortom alla krossade bilder skymtar en ny tillit, en ny förtröstan: på en Gud bortom bilderna. Gyllensten skriver:

”Endast den Gud är värd att dyrka som är ouppnåelig – Den Frånvarande
Guden.
Han, hon, den: Den Gud vars bilder alltid flyr undan.
Den Gud som bekräftar sig själv genom att förkasta sina avbilder men som ändå på nytt och på nytt närmar sig oss genom våra avbilder av honom, av henne, av den Frånvarande Guden.
Till vars like vi själva är skapade och fördolda. ”

Orden når aldrig riktig fram till de dolda sanningarna i tillvarons mitt, men goda författare kommer en bra bit på väg genom att beskriva såväl språklöshetens förbannelse, som vikten av att verkligen ta orden på allvar.

I sin roman Skraplotter berättar Kerstin Ekman om en präst som har svårt att finna orden för sin predikan till Kristi Himmelsfärdsdag. Det värsta var att hon hade en känsla av att hon fuskade med ord. Svävade ut i det symboliska och abstrakta. Där satt de med sina liv. Sjukliga många av dem. Övergivna av en värld och ett samhälle som de knappt kände längre. Vad de behövde var inte abstraktioner. Jesus visste det, tänkte hon. Han såg dem ständigt omkring sig. De krokryggiga och de blödande. De som hade en hinna över ögonkroppen och de som låg i kramper … De vars händer var feta av pengar och de som alltid svalt. De kom till honom inte för ordens skull, inte för att höra vackra symboliska utläggningar. De sörjande kom till honom med sina lik. Den som var illa sedd föll på knä och bad om ett uns av kraften som hundar tigger för smulor och kvarlevor. De kom för kraften. Har jag kraft att ge dem? Eller har jag bara stämningar att förmedla?

I sitt dilemma söker hon tröst i Psaltaren. Den förblir trösterik därför att människor också för över tvåtusen år sedan med svidande ögon frågade efter sin Gud.

Språklöshetens förbannelse är en av följderna av att verkligen vilja ta orden och deras många innebörds på allvar. En annan konsekvens är att orden ibland blir för stora, svämmar över och griper tag djupt in i en människas inre.

I sin nyutgivna bok Tre vägar skriver Katarina Frostenson:

”Det är helg och tystnad. Det händer att radion står på, att det kommer upp en psalm. ”Upp min tunga” Någon gång påbjuder far sång eller bön i en plötslig religiös lidelse … Vi fortsätter lågt: ”hjälten som på korsets stam”. Upprepar raderna tills sången tar över rummet och skallarna. Högre!
Upp min tunga,
att lovsjunga
hjälten som på korsets stam
för oss blödde
Tystnad. Se ner på bordets rutor och ränder och tänka orden som får en att försöka föreställa sig hur en upplyft tunga ser ut. Hur det går att lyfta den. Den far upp som ett lock när tonen formas, när ljud pressas upp genom strupgången och blir sång: Upp! Tunna skivor av den knottriga huden samtidigt under händerna (ja, man åt tunga då). Ljudet av bestickens klirr mot porslinet och glasen som det låter dovt av när de dras över sträva linnet i bordsduken,
Hur han ”för oss blödde, led och dödde”. Att lovsjunga det.
Raderna satte sig i hjärtat. Taggar, vassa pinnar. Korsets ord. En hemsk oro
född.”

Orden oroar barnet som inte riktigt förstår vad som menas, men ändå berörs och inte kan låta bli att fantisera kring den märkvärdiga tunga, som på något sätt skall lyftas …

Torgny Lindgren berättar i en av sina noveller om skräddaren Molin i Jörn. Han är en usel skräddare vars vanskaptkostymer ingen vill ha, men med bonaderna är det annorlunda: En afton gjorde han en bonad av spinkbitarna, det var korderojen och chevioten och dongerityget och domestiken, en bonad som han gjorde liksom ramen kringom borti mollskinnet och han satte dit två hönsringar att hänga opp honom däri och mitt oppå bonaden stod det med blåbokstäverna: FRÖJDEN EDER MED BÄVAN

Och Anton Lundberg i Lakaberg kommer och får se bonaden, blir förtjust och erbjuder två kronor för den, men Molin vill inte sälja utan säger:
– De där orden har jag ju bara tagit bortur Psaltaren.
– Jo, sade Anton Lundmark. Men du har gjort dem stora och sömmat dem så att dem kan hängas oppå väggen.
Orden finns ju alltid, men då du säger dem eller stavar eller hänger opp dem oppå väggen, då först får dem livet.”

Skräddar Molin mediterar resten av livet över Lundmarks ord och syr sedan många fler bonader med tänkvärda deviser. Broderandet blir ett sätt att verkligen gå djupt in i orden och alla dess möjliga meningar. Molin har en själsfrände i en senare figur hos Torgny Lindgren, notskrivaren i Avaviken. Han levererar notiser till lokaltidningen, men hans bittra öde är att plötsligt beläggas med skrivförbud. Tidningen vill inte längre trycka hans alster då de visat sig vara uppdiktade och i ett brev skriver tidningens chefredaktör:

”Den verklighet som Ni till synes beskriver är helt simpelt inbillad, uppdiktad och obefintlig. Den dramatiska veckolånga kampen för att rädda en älg ur Höbäcksmyren har aldrig ägt rum. Det skolhus i Avaberg som brann upp för tre år sedan har aldrig funnits. Ingen främmande himlakropp med ”skimrande korona” har visat sig över er horisont. Någon kalkonfarm där en björnhona härjat har aldrig funnits i Era trakter. Inte heller har där uppförts någon fabrik för tillverkning av vitaminhårvatten.”

Chefredaktören avslutar med att understryka att sådant som endast är ”uppfinning och fabulering och hjärnspöken under inga omständigheter får befordras till trycket.”

Notskrivaren ställer då in sin skrivpulpet i skafferiet och skriver inte en endaste rad på 54 år, men när chefredaktören avlidit så fullbordar han sin gamla notis med tillägget: ”Och längst ner, i botten av det outtömliga minnet, finns den gudomliga nåden som gör att allt har kunnat hända och finnas, allt det förflutna och allt det som inte har hänt eller funnits men som ändå är rätt och tillbörligt och kräver sin plats, allt som bärs upp av nådens grova näve.”

I den gudomliga nåden ryms allt som har hänt, allt som skulle ha kunnat hända och allt det som kommer att hända.

Gud skymtar i väldigt många olika gestalter i det skönlitterära landskapet. Jonas Gardell skriver: ”Min Gud är en svart lesbisk kvinna med jättelika tuttar som vaggar omkring i himmelen och kokar makaroner åt alla som vill ha.” Mare Kandre beskriver Gud som fet, självbelåten och stöddig liten pojke och Åsa Lundegård undrar om Gud är den som ”hittar på rastlösheten och svårigheten och omöjligheten i att leva livet som det är.” Christine Falkenland skildrar hur en ung flicka bär omkring på en röd boll, som hon kallar för Gud. Hennes far blir arg när han hör henne säga det och sliter bollen ifrån henne:

”Jag vill förklara för honom att jag mycket väl vet att Gud inte är en röd liten boll. Inte heller tvärtom. Det är ett sätt för mig att greppa Gud, personifiera honom. … Guds existens … samlad till en punkt, ett ting att vörda som vore det Gud. Jag kan inte göra Gud fattbar annat än genom att kalla min röda boll för Gud.”

Hos PC Jersild möter vi bland många andra Eifod Eremiten, som lever på Herodes tid. Eifod grubblar mycket över varför det käbblas så mycket kring Guds väsen och egenskaper och bär själv på den enkla drömmen om ”Limpans paradis.” Varje människa borde varje morgon baka en limpa och sedan bära det varma brödet som ett älskat barn i famnen och dela det med andra. På så sätt skulle Gud – genom händernas verk – kunna växa i världen.

Ännu en bild möter hos Willy Kyrklund. Han skriver:

”En afton i maj blev jag ganska oförmodat inbjuden på te hos Gud. Jag kände mig självfallet mycket hedrad och infann mig punktligt. Gud hade vid tillfället iklätt sig skepnaden av en krokodil. Jag dristade mig att fråga varför och Gud svarade,

– Eftersom det bäst motsvarar din uppfattning om mig.”

Eva Runefält berättar om ett vindsfönster, som ställs på glänt så att Gud kan komma och gå som Gud vill. Hon skriver:

Guds egenskap är att inte ha sig
och vara sin egen frånvaro.

Kristina Lugn konstaterar att människan lever blott ett ”stenkast från begravningsbyrån och skriver på sitt drastiska vis:

Jag vill inte träffa jourhavande medmänniska.
Jag vill inte tala med akutteamet och krisgruppen.
Jag vill att Mörkrets furste skall komma
och underteckna mitt sista frånvarointyg.

För Desirée i Maj Gull Axelssons roman Aprilhäxan är Gud ”Den store skämtaren”: ”Min Bild av den store skämtaren är naiv, det vet jag. Jag har träffat tillräckligt många sjukhuspräster genom åren för att förstå att det inte riktigt är comme-il-faut att föreställa sig honom som en rymdernas sagokung, en Jupiter med vitt skägg och stjärndiadem, en jätte vars galaxtron svävar i tomrummet på andra sidan vintergatan och vars blå mantel är praktfullt dekorerad med vita stjärnor och supernovor, skimrande antipartikelmoln och gömmande mörk materia. Han är mer mystisk än så säger de, han är tillvarons inneboende mysterium.

En sådan Gud är så abstrakt att han måste vara inlåst i sitt eget mysterium, både döv och stum, blind och rörelsehindrad. Jag kan inte förstå hur man skall kunna tala med honom. Och jag vill tala med Den store Skämtaren. Vem skall jag annars gräla med, vem skall jag ställa till svars?
Desirée skulle vilja lägga fram sitt livsöde och få stå till svars inför den Gud, som hon inte tror på. Hon vill bekänna sina synder och avvakta Guds dom:
”Den Store Skämtaren skulle böja sig fram, lägga sin väldighets hand framför mig och jag skulle ta ett steg framåt, darrande och rädd, men beslutsam. Långsamt skulle jag stiga genom himlarna, I Guds hand skulle jag föras till Guds ansikte. Till hans svar.
”Jag vet”, skulle han säga. ”Du älskade.”

Desirées syster Margareta bär en annan Gudsbild efter en stark upplevelse vid åsynen av ett stort antal parabolantenner i Tanum. När hon vid ett tillfälle ser ”de väldiga skålarna” anar hon Gud. De stora antennerna blixtrar, smälter samman och blir till röster:

”Ett längtans rop mot universum: Här är vi! Här är vi! Rädda oss!”

Upplevelsen får henne att ändra inriktning på sina doktorandstudier, från arkeologi till fysik, men hon förblir tveksam till om det egentligen var så lyckat:

Ibland ser hon sig omkring i lunchmatsalen på Institutet för rymdfysik i Kiruna och tänker: Nu gör jag det, nu reser jag mig upp och frågar. Hon han se scenen framför sig, hur de andra släpper sina bestick och slutar äta, hur det blir alldeles tyst i matsalen.

Jo, ska hon säga: Ursäkta att jag stör mitt i maten, men är det fler än jag som tror att gravitationen är Gud? Eller åtminstone Guds händer? Jotack. Hon kan se vad som händer efteråt: hur en trött kollega tar tag i hennes bluskrage och byxbak och hivar ut henne i en snödriva. Exit Margareta Johansson. Där blir det ingen fast forskartjänst efter disputationen. Om det nu ens blir någon disputation. Snarare ilfärd till psykakuten.

Så Margareta sitter snällt kvar på sin stol i lunchmatsalen, dricker sin lättmjölk och tuggar sin oxjärpe. Bara ibland sluter hon ögonen för en sekund och betraktar sin längtan. Hon skulle vilja ha någon. En vän. Ett barn. En syster. Någon som kunde dela hennes undran.”

Liknande tankar finns i astronomen Peter Nilsons författarskap. I en fantasi över tomma intet skriver han att allt som finns egentligen bara består av tomrum. det är tomt ute i världsalltet och det är tomt inuti tingen. Den enda som verkligen finns är tomma intet, ty om all materia i världsalltet skulle spridas ut och fördelas jämnt över världsrymden skulle det bara räcka till några få atomer på varje kubikmeter rymd. Att allt är tomrum är i själva verket en av de mest exakta sanningar som kan uttalas: det finns just ingenting mer än ingenting. Nilson berättar också om Fridugius Diakonen som på 800-talet i ett brev till Karl den store hyllar tomma intet som ett underverk och som källan till allt det som Gud skapat. Långt senare fullföljs tankegången i den enda riktning som är möjlig, att detta underbara Intet är likt Gud och kanske rent av är identiskt med Gud. Gud som ett vacum som uppfyller hela den oändliga rymden och alla ting med sin närvaro.

I romanen Arken berättar Nilson om Benjamin, som föds på Noas tid. Han levererar timmer till bygget av Arken och när syndafloden väller fram så klamrar han sig fast på utsidan av farkosten och lyckas överleva. Hans öde är att sedan leva i århundrade efter århundrade utan att någonsin dö. 1755 dör han visserligen, men kroppen stjälks av två italienska mumiehandlare. De skall smuggla honom till Italien men mitt i floden Po kantrar deras båt och liket hamnar i vattnet. Då vaknar Benjamin till liv igen och lever vidare långt in den framtid vi ännu inte mött. Där byggs en ark, som skall lämna Vintergatan och resa till universums yttersta gräns. Benjamin kommer med på farkosten och till slut har den seglat till den punkt där tid och rum upphör. Där stannar motorerna:

Äntligen hade man seglat ut i det allra yttersta bland haven, i den allra tommaste bland tomheten: Arken var i det oändliga rum som man inte kan skilja från Gud och som kanske till och med är identiskt med Gud. Och denna tomhet … är onekligen släkt med Gud så till vida att den är stor och ofattbar och finns överallt, samtidigt som man med gott samvete kan påstå att den alls inte finns. Det är ju lönlöst att tvista om tomma intet, huruvida det finns eller inte finns. Inte heller om detta kan man säga något som är mer sant än något annat.”

Det finns dock ändå en struktur i tomma intet, som gör skapelseprocesser möjliga samtidigt som tidens gång obönhörligt bryter ner allt skapat. Entropilagen, som förutsätter att allt till sist kommer att förintas, är skoningslös, men samtidigt föds nya skapelseprocesser. Peter Nilson skriver:
”Entropi ”rinner” ständigt ut i universum. Ingenting kan hejda flödet eller få det att vända åt andra hållet. Men i en flod kan man paddla mot strömmen – man kan röra sig uppåt trots att man aldrig kan vända vattenflödet.

Skapelse sker hela tiden, trots entropilagen, och – skriver Nilson – ”några hinner paddla långt innan det blir mörkt och stilla överallt i vintergatorna.”

Gud som det väldiga tomrummet skymtar här och var i det svenska författarlandskapet, men Gud kan också komma väldigt nära.

Sara Lidman berättar i sin roman Regnspiran om Linda Ståhls sökande efter försoning och nåd. Hon är utesluten ur den fromma, men mycket stränga bygemenskapen och upplever sig vara ohjälpligt fördömd. Så möter hon den nye kronojägaren i en skogsglänta. Hon vet inte vad han heter, men ger honom i hemlighet namnet Gudmund. Han tycks henne så ljus, så skön så överjordiskt märklig och han talar med Linda om hur alla är släkt genom naturen, vår moder. För Linda uttrycker orden en samhörighet bortom vardagens skuld och hon önskar att hon skall få vara i närheten av honom och kunna vila från all fruktan.
Sedan jägaren släckt törsten med det vatten som Linda pumpat upp ur en brunn ger han henne den träkosa han druckit ur:

– Ni skall hava stor tack för kosan, sa hon. Är det säkert att ni kan undvara den?

Å ja. Jag har flera stycken hemma. Och titta här, för en stund sen högg jag loss en sån här klump från en björk, den blir en fin kosa, när jag får karva ur den. Det var en grann björk sa han men om där lilla knölen fått fortsätta att växa så hade snart hela björken blivit förstörd. Vet ni att det är en sorts svamp, en parasitväxt, det här som vi kallar för vrilar. Björken blir frisk och jag kan göra en nyttig sak av sjukdomen, det kan man väl kalla ett kristligt byte, sa han och skrattade.

Kronojägaren anspelar på Filipperbrevets Kristushymn om hur Jesus Kristus inte vakade över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Han lydde sedan ända till döden för att sedan upphöjas över allt annat. Precis samma bibeltext återfinns i Lars Ahlins berättelse Din livsfrukt där huvudpersonen Johannes hittar den, spegelvänt handskriven på ett litet brevkort. Johannes tror att det är något slags poem och förstår aldrig vad texten betydde för hans bortgångne vän Östen, som mötte Kristus i en sliten bagladys ögon: i det ena ögat skymtade Jesus på korset och i det andra ögat visade sig den upphöjde Kristus.

De bibliska berättelserna förblir aktuella också i alldeles nyutgivna romaner. Lotta Lotass berättar i Konungarnas tillbedjan om de vise männens sökande efter den plats där den nyfödde konungen skall finnas. En av dem når långt om länge fram till den platsen, men finner ett tomt och övergivet stall. Lotta Lotass berättar:

”Så går tre och trettio år. Mitt hår är vitt. Mitt ansikte är fårat. Och jag återvänder, en sista gång i mitt sökande till den väldiga stad dit stjärnan en gång ledde mig. Av helg och högtid lockade drar folkmassorna genom staden … En avrättning förestår … plötsligt skälver jorden. En oförmedlad natt sänker sig med ens över det vida landet … Stenar lossnar och faller. Husen rackar. Klippor rister. Himlen rämnar. Stoftet fyller luften.

Mannen upplever hur döden griper efter honom:

När gav jag dig att äta? När gav jag dig att dricka? När besökte jag dig? Nej, inte jag. Jag dröjde alltför länge. Stannande längs vägen. Lät mig hindras.”
Han sjunker ner i sin skuld, men möter till sist en försoning. Hans ansikte lyses upp av ett förklarat, sällt, lycksaligt rus:
”Det sista andetaget flyr ut över den väntande nejden där ett glädjebud så sakteliga växer till ett dån.”

Lotta Lotass nya bok Varia recenserades i fredags – den 24 januari – i både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Två tunga recensenter, Elisabeth Hjort och Ingrid Elam, begrundar båda det som Lotta Lotass skriver om hur entropin också gäller språket. Det finns alltid ett överflöd av meningar i en text som går till spillo och texten är också fylld av ”brus”. En total, perfekt, brusfri förståelse skulle leda oss till ”dödens farstu” ty, skriver hon ”texten skapar hela tiden ny mening genom att sätta meningen på och i spel.” Att tolka förblir att paddla motströms och – med Peter Nilsons ord – ”fastän glömskan utplånar och suddar ut formas det ständigt nya minnen som förs vidare genom tiden …”

I romanen Min hemstad beskriver Kristian Lundberg sin uppväxt i Malmö och han gör det med Jobs bok och Psaltaren som klangbottnar. Det är en mörk berättelse om klassgränser, fattigdom och hopplöshet, men den förtröstan som ändå bryter sig in hämtas ur de återkommande Psaltarorden:
”Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen.”

Också Kristus skymtar i berättelsen och i Kristian Lundbergs övriga skrifter i många gestalter: som en som är ”lämnad ensam, som en överkörd korp, slängd i ett dike”, som ”en flicka med ljusa ögon eller som ”ett slags pulver som löser sig, som ingår osynligt i allt som är synligt … ”

En djärv och storslagen brottning med Bibeln finns i Niklas Rådströms nya roman Boken. På femhundrade sidor ! låter han en berättare stava sig igenom hela Bibeln. Bibelböckerna blandas huller om buller, teman och motiv vävs in i varandra på ständigt nya sätt och det blir en roman om oss alla, om människan inför livets gåta.

Den människa han skriver in i denna värld skriver han in som man och kvinna och ”hon är helt lik honom själv.”
Sedan böljar berättelsen genom bibelhistorien, men vid ett tillfälle bryts texten av en jättelik svart punkt: .

”Där sätter han en kraftig punkt i boken. Han låter pennan cirkla och borra i papperet och punkten växer i svärta och form. Han är redan less på dessa syskonrivaliteter, blodsfejder och omförhandlade förstfödslorätter och han vet att berättelsen gång på gång kommer att kräva nya av honom och att historien hackar i sig dem lika girigt som kråkan sparvens ungar.”

Den stora svarta punkten sätts när Guds ängel visat Hagar och hennes son Ismael till den brunn, som räddar deras liv. Punkten blir sedan liggande i öknen som en stor svart sten, men blir sedan inmurad i hörnet av det hus – Kaba i Mekka – dit muslimer än i dag vallfärdar för att kyssa stenen och gå motsols runt byggnaden sju varv.

Rådström skriver sig vidare genom hela den hebreiska Bibeln och ända fram till och med Uppenbarelseboken. När lärjungarna vandrar till Emmaus håller de kvar sin okände medvandrare med orden: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.”

Rådström skriver: ”Glädjen han känner över att få skriva in sig själv bland dem när de tillsammans går in i ett av husen och sätter sig längs en vägg. … De som bor där breder ut en linneduk och lägger fram en bit bröd, en korg torkade fikon och dadlar, en bit getost rullad i aska, vatten och ett krus med vin. Denna tillförsikt inför att vara bland dem när han skriver in i boken hur han tackar för allt som dukats fram och sedan bryter brödet med dem. I samma ögonblick är han naturligtvis inte där. Han är ofrånkomligt något annat än den text han skriver. Hur skulle han kunna vara bland de levande som annat än en tanke om närvaro … en möjlighet att någon väntar längs vägen?

Ett återkommande tema i berättelsen är valarnas hyllningssång till allt levande. Sången har ett av sina fästen i Jona-berättelsen, där profeten slukas av en väldig val. Den gör ett par slag med stjärten och försvinner med Jona ner i djupen. I valens inre ”dras plötsligt hela världen samman kring Jona och han är mitt i allt som är … Han försöker skrika, men magsaft, fiskrens och havsvatten tränger ner i hans strupe och allt han får fram är ett kvävt väsande.” Så småningom hostas han upp och en änglaröst säger: ”Var inte rädd … Jag går här vid din sida. Jag är med dig alla dagar till tidens slut.”

Det mest fascinerande i denna mäktiga roman är den underfundiga relationen mellan författare, berättare och texterna, såväl Bibelns som Bokens (!):

”Han vet knappt längre om det är han som berättar historien, om historien berättar sig själv eller om det till och med är så att det är historien som berättar honom. … Det är som handlar det inte längre bara om vad han vill med boken han skriver, utan lika mycket om vad boken vill med honom. Och ändå – han kan inte låta bli att le då han upprepar för sig de ord han fört in som prokuratorns i slutet av ett stycke, just som gällde det honom själv: Vad jag har skrivit det har jag skrivit.”

För att vara nybliven gästprofessor i systematisk teologi så börjar det kanske inte så bra för mig, eftersom jag i denna föreläsning varit väldigt osystematisk, men jag hämtar tröst hos Göran Sonnevi, som i sin Bok utan namn noterar:

… skriften är alltid
den frånvarandes språk.

Det gäller om Bibelns ord och om skapelsens Ord. Det gäller författarnas berättelser och diktarnas poesi. Och det gäller också detta föredrag, som endast förmått krafsa på ytan:

… skriften är alltid
den frånvarandes språk.

Bo Larsson