Foto: SKR

Befrielseteologerna har ända sedan början betonat vikten av en frigörelseprocess för de fattiga, framför doktrinen om ekonomisk utveckling. Länge har de utstått hård kritik, men det finns skäl att säga att befrielseteologin nu andas igen, skriver Olle Kristenson, Doktor i missionsvetenskap och direktor för ekumenisk teologi vid Sveriges Kristna Råd.

Jag har under flera år travesterat Mark Twain och hävdat att ”ryktet om befrielseteologins död är betydligt överdrivet”. Efter de senaste veckornas händelser konstaterar jag att det finns skäl att med rubriken till en krönika av den spanske skribenten Juan G Bedoya i El País för ett par veckor sedan hävda att ”befrielseteologin andas”. Bakgrunden är förstås den nye påven Franciskus symbolhandlingar, uttalanden och ställningstaganden. Han började med att bryta med många konventioner och fortsätter att överraska de allra flesta. Nu senast var det den långa intervjun i jesuiternas tidskrift La Civiltá Cattolica, som Signum översatt i sitt senaste nummer.

Den 12 september fick befrielseteologins nestor, den peruanske prästen Gustavo Gutiérrez audiens hos påven i Sankta Martha-residenset i Vatikanen sedan han på morgonen hade koncelebrerat i mässan tillsammans med påven. Denna händelse fick stort genomslag inte bara i Gutiérrez hemland utan i befrielseteologiska kretsar över hela Latinamerika och som synes i Spanien. Veckan innan hade Vatikanens halvofficiella tidning L’Osservatore Romano, en stort uppslagen artikel om befrielseteologin med anledning av den italienska översättningen av boken som Gutiérrez skrivit tillsammans med prefekten för Troskongregationen, Gerhard Ludwig Müller, Del lado de los pobres (ung ’på de fattigas sida’), som kom ut redan 2004 på tyska och 2005 på spanska.

Samtidigt som detta på många sätt är en sensationell händelseutveckling kom det inte som blixt från en klar himmel utan är resultatet av en lång process där t ex påven Benedikt XVI:s utnämning av Müller till ny prefekt för Troskongregationen förra året var en del. Müller hade utvecklat ett personligt vänskapsförhållande med Gutiérrez och blev för några år sedan hedersdoktor vid det katolska universitetet i Lima där han hyllade Gutiérrez och befrielseteologin i sin installationsföreläsning.

Redan 2006 kunde påven Benedikt sätta punkt för den granskning av Gutiérrez teologi som han själv ansvarade för i sin roll som prefekt för Troskongregation och som inleddes i mitten av 1980-talet efter de två s k instruktionerna för befrielseteologin 1984 (Libertatis Nunitus) och 1986 (Libertatis Conscientia). Påven gav den peruanska biskopskonferensen uppdraget att publicera en artikel av Gutiérrez (La Koinonía Eclesial) tillsammans med ett uttalande där man bl a kunde läsa att Vatikanen redan 2004 konstaterade att publicerandet av denna artikel innebar avslutningen av processen att ”klargöra några problematiska punkter i några av författarens skrifter”. Därmed kunde granskningen av Gutiérrez teologi nu anses vara avslutad med slutsatsen att hans teologi inte står i strid med den romersk-katolska läran.

Motståndet mot befrielseteologin är stort i konservativa kretsar och även om Gutiérrez inte drabbats av någon censur från Vatikanen har befrielseteologin varit trängd från många håll och då inte bara från konservativt kyrkligt håll utan också från politiskt konservativt håll. Det var många som ville dödförklara befrielseteologin. Jag minns t ex att Gutiérrez i samband med Världens fest i Linköping 2002 fick frågan om han inte upplevde spänningarna i kyrkan besvärande och svarade att han var mer bekymrad över spänningarna i samhället mellan fattiga och rika. Och detta har varit och är fokus för hela Gutiérrez teologiska reflektion.

När han för drygt två år sedan skrev en krönika några dagar före den andra valomgången i det peruanska presidentvalet under rubriken Un voto consciente (’en medveten röst’), var budskapet att en medveten röst innebar att man när man stod med röstsedeln i handen skulle ställa sig frågan, ”hur påverkar min röst de fattigas situation?” För Gutiérrez är detta först och främst en teologisk fråga, en fråga som han burit med sig under alla sina år som präst och som fick honom att tillsammans med andra kollegor i Latinamerika så småningom formulera det som skulle bli befrielseteologin.

Första gången han själv använde uttrycket var vid en teologisk konferens för präster, ordensfolk och andra församlingsarbetare i Chimbote 40 mil norr om Lima i juli 1968. Han var då inbjuden att tala om ”utvecklingsteologi” (teología de desarrollo). Man har berättat för mig hur han steg in i salen, gick fram till svarta tavlan och strök ut ordet desarrollo och skrev dit ordet liberación (befrielse) istället. Tre år senare hade föreläsningen utvidgas till hans banbrytande verk Teología de la Liberación, som sedan översatts till många språk och spridits över hela världen.

Själva benämningen föds bl a ur en kritik som började utvecklas av ekonomer och statsvetare i Afrika, Asien och Latinamerika mot den utvecklingsoptimism som präglade hela 60-talet. Utveckling och ekonomisk tillväxt var det som skulle föra länderna i syd ur fattigdomens grepp. Precis som USA med bl a Marshallhjälpen bidrog till att bygga upp Europa efter andra världskriget skulle nu bl a internationellt bistånd bygga upp de nya nationerna i Europa och Asien. Tredje världens ekonomer och statsvetare pekade på att det inte bara handlade om att föra över stora summor pengar, utan det var nödvändigt att framför allt ändra politiska maktförhållanden och ekonomiska stukturer.

Dessa teorier var viktiga för Gutiérrez och man ser hur han bearbetar dem i sina skrifter, men djupast sett handlade det om teologi. För var någonstans står det något om utveckling i t ex Bibeln? Gutiérrez delade forskarnas syn att ekonomisk tillväxt inte skulle räcka för att skapa rättvisa för tredje världens fattiga. Viktigare var att skapa frigörelseprocesser som på sikt skulle ge människor demokrati och möjligheter att bli subjekt och ta saken i egna händer. Nyckelordet blev befrielse för vilket han fann han starkt bibliskt stöd. Likaså finns det stöd för tanken att Gud på ett särskilt sätt bekymrar sig för den fattige; i Bibeln och särskilt i Gamla Testamentet beskriven som änkan, främlingen (”invandraren” i Bibel 2000) och den föräldralöse (”faderlöse” i Bibel 2000). Så här skrev Gutiérrez i en nordamerikansk tidskrift 1970:

“[…] we are particularly sensitive to the critical function of theology regarding the Church’s presence and activity in the world. The principal fact about that presence today […] is the participation by Christians in the struggle to construct a just and fraternal society in which men can live in dignity and be masters of their own destinies. We think that the word “development” does not well express those profound aspirations. “Liberation” seems more exact and richer in overtones; besides, it opens up a more fertile field for theological reflection.”

Mot en överoptimistisk syn på utveckling med en ensidig betoning av ekonomisk tillväxt betonade alltså befrielseteologerna redan från början nödvändigheten av en frigörelseprocess för de fattiga och förankrade denna ståndpunkt i en bibelteologisk reflektion där solidariteten med den fattige och utsatte var utgångspunkten. Mer om detta i en kommande essä.

Olle Kristenson
TD i missionsvetenskap
Direktor för ekumenisk teologi vid Sveriges kristna råd