Skrattet fastnar lätt i halsen. Det är roligt men det hugger också till. TV 4:s komediserie i höst ”Halvvägs till himlen” speglar Svenska kyrkans utmaning att göra kyrkan angelägen idag. Det är kärleksfullt och godmodigt skildrat. Men inte alls oförargligt.
Huvudfigurerna är i sina roller ett slags symbolfigurer. Tillsammans speglar de ett ”spänningsläge” i en församling. Där finns prästen som varit i församlingen länge och som vill hålla fast vid de gamla formerna. Den nya och unga kyrkoherden, som vill förändra och reformera. Där finns kyrkorådets ordförande som ställer krav på snabba resultat och diakonen som inte sett några möjligheter att förändra men stannat kvar. Nu ansluter hon sig till den nya kyrkoherden.
Sverige är officiellt ett av världens mest sekulariserade länder. Men människors behov av en tro har inte minskat. Dessa två faktorer har möjligen inspirerat manusförfattarna och bidragit till seriens tillkomst. Förmodligen också ett slags kärlek till kyrkan blandad med ett ömkande över den förvirring man tycker sig se inom Svenska kyrkan över att inte veta hur nuet och framtiden ska hanteras. I detta uppstår komiken och tragikomiken.
Vi skrattar och människor inom Svenska kyrkan känner igen sig. Serien fungerar som en spegel. Men det som lockar fram skrattet framför TV-apparaten kan, när det vill sig illa, leda till konflikter på Svenska kyrkans arbetsplatser. Reform- och förändringsarbetet är t.ex. inte alltid så enkelt. En konservativ kyrkoherde eller ett oförstående kyrkoråd kan stoppa upp nytt tänkande bland medarbetare i åratal.
En ny SIFO-undersökning 2013 visar att människors förhållande till Svenska kyrkan är förhållandevis stabilt. När livet skiftar söker sig människor dit. Man upplever en samhörighet och ett förtroende. Samtidigt vet vi att även detta förändras. Att kyrkan ändå betyder någonting i vårt samhälle visar det faktum att en reklamfinansierad tv-kanal satsar på en komediserie i åtta avsnitt om Svenska kyrkan.
Jag kan inte låta bli att fatta tycke för den nya kyrkoherden Albin Carlsson som vill dra iväg till Markislagret. För det är ju där alla är när det är söndag. Där bjuder han och andra på korv och tillägger sedan, om än något försiktigt: ”Klockan 13 firar vi också en liten gudstjänst”. Han står där och de liturgiska kläderna fladdrar i vinden och en hel del människor stannar kvar på gudstjänsten. Man bildar en ring på parkeringen utanför Markislagret och där blir kyrkan till denna söndag. Det är fint och vackert! Här handlar det ju om gränsen för Svenska kyrkan mellan att våga mycket för att hitta nya vägar att möta människor och ändå inte bli förytligad.
I serien får man skratta med och åt Svenska kyrkan. Det kan nog vara befriande för många att på detta sätt få ”göra upp” med kyrkan. Få skaka lite på huvudet och undra vad de anställda egentligen håller på med och samtidigt känna sympati för de olika karaktärerna. Det behövs många bilder av Svenska kyrkan. Kyrkan är ju mer än en ”loser”. Människor berörs och hittar dit. Återstår att se hur Albin och de andra lyckas!
Helena Myrstener
