Johan Hilton skriver på DN kultur om ett identitetspolitiskt raseri som förgiftar debatten. Plötsligt är det inte längre okej för alla att yttra sig i alla frågor. De ska istället ägas av den vars identitet och liv berörs av dem. Hilton varnar för en inkrökt småpåvlig vänsterrörelse, vars många streck i sanden blivit labyrintiska och nu stänger in samtalet. Istället för de stora, konkreta frågorna om klassamhället och nyfascismen fastnar vi i diskussioner om ordet ”hen”, om Q:s vara och icke-vara i ”HBTQ”, om Makode Lindes fascination för blackfacekonst – och vem som får uttala sig om den.

Och visst är det så. Vi får ett giftigt diskussionsklimat i sociala medier emellanåt. Hårda stämningar piskas upp mot enskilda personer. Ibland är det sorgligt att se på. Men Hilton diskuterar bara process, inte struktur. Vi får de diskussioner som medierna för kommunikationen tillåter. Twitter är sällan ett forum som gör rättvisa åt komplicerade frågor.

Hilton tar inte heller upp det faktum att den som ropar efter att andra ska tystna ofta gör det från en maktlös position. Annars vore ropet överflödigt. Det är ett till synes taskigt beteende som ofta är en direkt följd av behovet att för en gångs skull äga tolkningen i en fråga.

För första gången gör sig ju transpersoner hörda och på allvar respekterade i ett meningsutbyte, utan att exotiseras. Detsamma kan sägas om många invandrargrupper och även vissa med funktionsnedsättningar. Sällan har sexismen blivit så uppmärksammad och problematiserad som nu. Den utvecklingen är bara några år gammal, och samhället har sannerligen inte formats med den.

De orättvisor som cementerats i århundraden måste finna utlopp någonstans, och inte sällan sker det på Twitter. Vi kan inte bedöma den diskussionen som vore den vilken som helst mellan två anonyma avatarer. Tvärtom träder människan och hennes historia fram som tydligast just när hon på ett sätt som bryter den sociala koden om öppenhet ber omgivningen att hålla käft och lyssna. Är det laddat ute i samhället, då blir det laddat också på Twitter.

Med risk för att uppfattas som att jag vill såga Hiltons egentligen mycket tänkvärda text, måste jag resa ytterligare en invändning. Hilton tolkar dagens vänster utifrån ett i mina ögon förlegat maktperspektiv, där samhällens gemensamma agendor sätts av stora aktörer, där vänsterns berättelse blivit bortträngd av en globaliserad privatiseringsvåg.

Men dagens identitetspolitiska debatt ger för första gången nya grupper möjligheten att komplicera bilden av samtiden. En vänsterrörelse idag bör kanske istället sträva efter att vara icke-hegemonisk. Projektet att tillkämpa sig makten i det svenska samhället bör ersättas med frågan, vilket samhälle? För vem?

Solidaritet kan nämligen inte villkoras. Vi måste vara solidariska med andras berättelser om sig själva, inte med 1900-talets ofta repressiva bilder av vilka de andra är, eller borde vara. Vänstern har varit pådrivande i en spännande social utveckling från sidlinjen. På ett decennium har vi sett en ökad glädje i mångfald, inte minst i Sverige. Och den glädjen inspirerar på bredare front än bara i vänstern.

Här är motståndet mot fascismen också mer kompakt än på många andra håll i Europa. Vi vet att visa solidaritet med varandra, även när vi inte håller med varandra. Det blev kanske som tydligast när nazisterna marscherade i Stockholm i helgen: När människovärdet på allvar ifrågasätts, då är vi varken jude eller grek i sociala medier. Då sluter vi upp. Därefter fortsätter grälet, försöken att förstå, ilskan över orättvisorna och frustrationen i kampen för att göra sig förstådd.

Att gräla kan också vara en kärleksförklaring till det gemensamma.