Malmö har chockats av ett hatbrott, riktat mot en svart man och dennes 1½-årige son. Övergreppet skakar om oss. Pojken blev utsatt för hot och våld i dubbel bemärkelse: kastad till marken med hot om att bli dödad fick han också bevittna hur hans pappa misshandlas och är på väg att ryckas ifrån honom när han hängs över ett broräcke.

På ett brutalt sätt har dådet uppmärksammat afrofobin i samhället. Denna familjs lidande har öppnat mångas ögon för den rasism och diskriminering som drabbar färgade. Dådet kastar oss brutalt tillbaka i historien. Anders Lindberg på Expressen kallar händelsen för en lynchning så som vi föreställer oss den i USA, i södern, under första halvan av 1900-talet. Men tyvärr, detta är Sverige 2013. Platsen är en av Malmös riktigt mångkulturella stadsdelar. Här lever många i stor social och ekonomisk utsatthet. Där det är lätt att ta till det sista återstående maktspråket för den maktlöse. Att slå. Nedåt.

Ansvaret att motverka afrofobi vilar tungt på samhället. På partier, organisationer och kyrkor. I Malmö har Sverigedemokraterna preliminärt fått drygt 14% av rösterna i kyrkovalet. Resultatet är en tydlig fingervisning från vissa medlemmar i kyrkan att inte arbeta med religionsdialog eller att bygga broar och nätverk mellan människor från olika delar världen. De vill riva ner när kyrkan vill bygga upp. För andra förtroendevalda gäller det att ha koll på sina egna fördomar och känslor inför det segregerade Malmö och inte ryckas med i Sverigedemokraternas världsbild och argumentation. Som en konsekvens av SD:s ökning även i Kyrkomötet borde alla förtroendevalda inom kyrkan utbildas och öka sin kunskap om rasism och hatbrott. Vakthållning kan det kallas.

Har vi talat för lite om afrofobi? Frågan måste på allvar ställas nu. Jag tror att många afrosvenskar känner sig svikna. Uppmärksamheten i västvärlden har länge legat på islamofobin. Men det som hänt i Malmö nu tvingar oss att börja tala klartext: Afrofobin har inte något i samhället att göra. Detta måste sägas om och om igen av alla. Från oss som möter ”neger”-begreppet på arbetsplatsen, till den som har makten i samhället och på olika sätt kan påverka och driva igenom beslut.

Afrofobin är inte över. Den tog inte slut i och med slaveriets avskaffande. Den lever runt omkring oss, den hotar och kränker. Afrosvenskarna får uppleva dess konsekvenser dagligen. Hur den skapar rädsla och otrygghet, minskar förtroendet för polis, sjukvård och andra myndigheter och institutioner och försämrar, ytterligare, möjligheten att få jobb. Det är en rädsla för att bli utsatt för hat enbart på grund av sin hudfärgs skull. Ett sådant hat kan samhället inte sopa under mattan. ”Vi är oönskade mörka tygbitar på en vit tröja” säger Younnus Abdu i boken Afrosvensk i det nya Sverige. Omar Ramadan säger i samma bok att det är de små händelserna som gör mest ont. När han känner att han enbart blir sedd som en svart kille och inte en människa.

Afrofobi är hat mot, rädsla för eller ogillande av svarta. Det är en historisk process som tagit ifrån miljontals svarta människor deras mänsklighet och värdighet. Afrofobi måste tydligt erkännas och definieras. Denna historiskt nedärvda rasism måste brytas.