Halv nio på morgonen den 11 september 1973 lästes en proklamation upp i chilensk radio: militärkuppen hade inletts. Nu använde man visserligen inte ordet militärkupp, det brukar som bekant inte kuppmakare göra: de fyra väpnade grenarna förklarades istället vara förenade i ”det historiska och ansvarsfulla uppdraget att befria folket från det marxistiska oket”. President Allende beordrades att överlämna sig till militären.
Klockan 11 fällde stridsflygplan bomber över presidentpalatset. De intensiva eldstrider som följde avtog framåt skymningen. USAs president Nixon hade fått vad han i nära tre år, sedan det senaste valet i Chile, önskat: att ”bli av med” Allende. På kvällen kunde juntan förklara att Allendes regering hade fallit. Chefen för flygvapnet försvarade det våldsamma maktövertagandet med att ”Det är nödvändigt att utrota den marxistiska cancersvulsten med rötterna”. Så började massarresteringarna och ”försvinnandena”; tortyren, våldtäkterna, avrättningarna.
Någon som mitt i det helvetiska ville göra skillnad var Sveriges ambassadör i Chile sedan året innan, Harald Edelstam. Det var redan under Andra världskriget som han blev känd som Svarta Nejlikan. Namnet fick han av den norska motståndsrörelsen, när han som 29-årig vicekonsul i det tyskockuperade Norge på eget initiativ och en stor portion kreativitet räddade livet på flera hundra judar och motståndsmän. Något som inte gillades av UD hemma i Sverige. Nu, tre årtionden senare, skulle historien upprepa sig.
Filmen Svarta nejlikan (2007) kanske inte är den faktiska historien trogen i allt, men i stora drag ger den en god bild av händelserna. Lyssna gärna också på den utmärkta P3-dokumentären Harald Edelstam (2008). Återigen gav han allt för att rädda förföljda, återigen med mycken kreativitet och minst sagt okonventionella metoder. Innan Edelstam tvingades lämna Chile knappt tre månader senare hade han lyckats rädda mer än 1 000 personer ut ur landet.
Återigen var det inte bara den totalitära makten som inte gillade Edelstams engagemang. Dåvarande chefen för UDs politiska avdelning, Wilhelm Wachtmeister, skriver i sina memoarer, Som jag såg det (2009), om hur bekymrad han var, inte minst för att Chile ju var en så viktig handelspartner för Sverige:
”Vår ambassadör i Santiago, Harald Edelstam intog en extremt militant attityd gentemot regeringen Pinochet. Han tog emot hundratals flyktingar undan Pinochets polis och installerade dem i ambassadens kontorslokaler. Han agerade som något slags Wallenberg i miniformat. Någon verklig dialog med den chilenska regimen kunde under dessa förutsättningar knappast äga rum, och normalt arbete på kansliet omöjliggjordes av flyktingbefolkningen [- – -] Chiles åtgärd att utvisa Edelstam befriade svenska regeringen från nödvändigheten att hemkalla honom. En ohållbar situation hade fått en bekväm lösning, där Chile framstod som boven i dramat.”
Smaka på den formuleringen: ”Normalt arbete på kansliet omöjliggjordes av flyktingbefolkningen”. Själv blev Wachtmeister ambassadör i Washington 1974.
Spiken i kistan för Edelstam i Chile blev när han i slutet av november 1973 fysiskt försökte skydda en svårt sjuk kvinna, på sjukhus, från att bli gripen av militärpolis. Ett ”skandalöst beteende” enligt andra diplomater; Edelstams beteende, hans försvar av kvinnan, det vill säga. Han utvisades tio dagar senare. Vid ankomsten till Arlanda sjöng han den chilenske poeten Víctor Jaras Venceremos, ”Vi ska segra”. Den sång som Jara trotsigt lär ha sjungit när han arkebuserades av militär på fotbollsstadion i Santiago den 16 september 1973.
Den 11 september, årsdagen av militärkuppen, kan vara en dag att minnas Edelstams insatser och hoppas på att de, likt Raoul Wallenbergs, kan inspirera andra till civilkurage, till medmänsklighet, ja till att vara människa. Det är också en dag att vara ödmjukt tacksam för alla som tvingades fly Chile och som här i Sverige – som grannar, vänner, kollegor, bröder och systrar – trots eller kanske just på grund av den smärtsamma erfarenheten har gett och ger så mycket av engagemang för ett rättvisare och mer solidariskt samhälle, i det stora och i det lilla. Ett mänskligare samhälle.
