De svälter. Får inte gå ut. Musklerna förtvinar för att de bara sitter eller ligger. De är deprimerade. Felmedicinerade. Övermedicinerade. Ensamma. Vill dö. Är enormt trötta. Svåra att få kontakt med.
”De” är våra gamla, våra äldre. Jag har följt några av dem i SVT:s serie Sveriges bästa äldreboende. En variant av och inspirerat av den mycket omdiskuterade serien ”Klass 9A”. Jag har blivit bestört. Skildringen av hur de gamla har det på ett vanligt svenskt äldreboende, denna gång i Lycksele, har mer och mer kommit att bli skildringen av ett slags koncentrationsläger i nutid. Här sitter människor instängda och väntar på att dö. Dagarna är långa. Man är sysslolös och tas inte i anspråk. Här finns människor med enormt låga krav på livet och är, just det, tacksamma. Tacksamma för att personalen då och då hänger ut en talgboll utanför fönstret så att det finns något att titta på när fåglarna kommer och äter.
Nattfastan är lång. Upp till 16 timmar mellan den sista och den första måltiden. Detta riskerar människors liv, påpekar Yngve Gustafson i programmet, professor och överläkare i geriatrik vid Umeå universitet. Han medverkar som expert i programmet tillsammans med Jane Lindell Ljunggren. Båda är på plats på boendet i Lycksele för att försöka göra förbättringar. Gustafson talar generellt om äldreboenden och ingen kan missa hans poäng: det vi ser här är inget ovanligt. Våra föräldrar, mor- och farföräldrar vanvårdas helt enkelt. Och nu pratar vi inte om huruvida äldreomsorgen ska vara i privat eller offentlig regi.
Sveriges läkarkår, kommuner och landsting borde granska sig själva efter detta program. Vi möter kvinnan som under många år lidit av svullna ben och vätska i kroppen. Detta har gjort henne orörlig. Hon har förorsakats lidande helt i onödan till följd av en ynka liten tablett som en läkare skrivit ut fel. Även fallolyckor är vanliga på dessa boenden. Orsaken ligger ofta i felmedicinering. Hur många som faktiskt dör till följd av felmedicinering på kommunala eller privata äldreboenden vet vi inte.
Att verkligen få LEVA livet ut tycks inte vara en självklarhet i dagens Sverige. Är det värdigt ett ”välfärdssamhälle” att vi ska tvingas sluta våra livsdagar så här? Undanskuffade och undangömda. Vad är vi värda när dagen går mot kväll i våra liv? När vi inte längre kan prestera eller bidra med något till samhället utan är gamla och sjuka?
Det brister i relationen till de gamla. Och de gamla har ingen röst eller möjlighet att kunna försvara sig eller berätta. Någon annan måste göra det. I dagsläget ser vi hur Sverigedemokraterna försöker tjäna och vinna poäng på denna fråga genom att ställa grupper mot varandra: pensionärer mot invandrare och flyktingars behov att söka skydd och trygghet. En retorik som SD bygger sin politik kring med syfte att vädja till våra sämre sidor för att försämra villkoren för invandrare. Äldre utnyttjas som slagträ i mörka syften.
Vi blir äldre och äldre. Vilken slags ålderdom vill vi då ha? Hur vill vi avsluta vårt liv? Frågan angår verkligen oss alla trots att vi helst blundar för den. Trots att vi försöker fly från den, kommer den förr eller senare ikapp oss och berör det djupaste i oss, frågorna om livet och döden.
