Humor har varit en snackis under sommaren sedan Jonas Gardell på twitter skämtade om kvinnor som bär burka. Många upplevde skämten som respektlösa, och flera kvinnor berättade att de dagarna efter skämtet blev påhoppade i sociala medier för att de bar slöja. Mattias Irving skriver om humor i hatets gränsland.
”Apropå Ramadan. Det här med att kvinnor ska svepa in sig i ambulerande enmanstält. Hur tänkte Allah då? Är islam en sorts scoutrörelse?”
Så skrev Jonas Gardell nyligen på Twitter. Och herrejösses vilket liv det blev. Gina Dirawi med flera reagerade med rätta. Det var respektlöst och osnyggt skämtat, menade många.
Alla som vistats på nätet någon längre tid har väl hört liknelsen någon gång. Burkor va, de är som vandrande tält. Vad pysslar de med där inne egentligen? Dylika uttalanden sorterar inte under kategorin ”skämt”, utan under ”raljerande”. För pedagogikens skull kan vi ju jämföra. Här är ett så kallat skämt: ”Förr var jag beroende av tvål, men jag är ren nu.” Läs nu om Gardells tweet. Ser ni skillnaden?
Vi skickar inte ut våra tweetar i ett ideologilöst, historiebefriat vakuum. Det vi säger har betydelser som vi inte alltid själva kan överblicka, konsekvenser som är svåra att förutse. Det fick inte minst de som hatade loss på svenska landslaget i fotboll nyligen erfara.
I en värld där rasism och misogyni inte fanns skulle det vara en smal sak att raljera om burkor och tält. Men i en värld där kvinnor trakasseras för sina kläders skull, där så sent som i förra veckan en kvinna blev överfallen och avsliten sin slöja på öppen gata, där finns det anledning att fundera på vad ens ord får för konsekvenser.
Gardell kan inte hoppa in i svensk debatt som en munter gubben-i-lådan-karaktär. Det finns redan uppdragna konfliktlinjer, vilka även han måste förhålla sig till. Är det så lämpligt att som folkkär opinionsbildare dra skämt som är direkt figurlika med dem som vi läser i de rasistiska kommentarsfälten? Vilken sida om konfliktlinjen hamnar han på, oförhappandes eller ej? Vilken sida ges ammunition för sin sak? Hur många kommer känna att de inte längre med samma självklarhet kan reagera när deras kollegor eller vänner skämtar nedlåtande om burkor, för ”Gardell kunde ju, och han är en av våra mest kända antirasister”.
Jag vill också leva i en värld där vi kan skämta fritt om både burkor och folkmord. Där inga av dessa ord är laddade med någon utsatthet och smärta, och inte riskerar att skada några andra. Men vi befinner oss ju inte där idag, så vad tjänar vi på att låtsas som att vi gör det? Vi lever i ett samhälle där rasister raljerar i syfte att skada sina tänkta fiender, konsolidera sina positioner, tvinga de goda krafterna på reträtt. De är representerade i riksdagen. De ökar sitt inflytande i Europa och blir allt djärvare i sina utspel.
I sin debattartikel till svar på kritiken menar Gardell att vi måste kunna skämta om varandra. Att det är en del av att komma varandra nära och mötas i ögonhöjd. I Polen drog nyligen nazister in och stoppade sociologen Zygmunt Bauman mitt i en föreläsning, eftersom han var jude. I Malmö avstår många judar från att bära kippa på grund av ständiga förföljelser. Så var är judeskämten, Gardell? Sveriges judar behöver verkligen inkluderas i din gemenskap.
”Vad var det snabbaste fordonet som fanns i bruk under andra världskriget? En jude på cykel.” Här är ett skämt som du kan få från mig. Det funkar säkert för att visa på närheten mellan judars kulturella erfarenheter och dem hos resten av det svenska samhället. Också penalism kan ju leda till en besynnerlig form av förbrödring. Sade inte eleverna på Lundsberg, när det begav sig, att alltihop mest skedde på skämt?
Bäst att kasta in ett skämt om funktionshindrade också, så att inte alla vi med någon form av funktionshinder känner oss exotiserade eller utestängda från gemenskapen: ”Vad kallar man en stenad epilektiker? Shake and bake.” Eller varför inte ”Vad är det svåraste med att tillaga grönsaker i mikrovågsugnen? Att få plats med rullstolen.”
Sanningen att säga finns det ju tusentals vitsar, som alla på ett eller annat sätt går ut på att någon inte är normal, och att det i sig självt på något sätt skulle vara lite lustigt. I ungefär den genren landar också de diverse utläggningarna om burkans tältighet. Se, den är liksom stor och oformlig, och väcker därmed associationer i min västerländska hjärna, associationer vilka jag finner förnöjsamma emedan de är lite udda och inte alls något som jag är van vid. Nästan lika roligt som att skratta åt en man som klär ut sig till kvinna och pratar med pipig röst.
Om någon känner sig aningen illa berörd av dessa så kallade ”vitsar” så är det ett sundhetstecken. Vi kan och ska skämta om varandra, men bra humor lyfter fram allas gemensamma sårbarhet. Den pekar inte och skrattar åt den som är onormal, bara just för att hen är onormal.
Jämför detta med om jag väljer att skämtsamt berätta om mina erfarenheter av multipla funktionshinder. Alla de fantastiskt knäppa sätt som man kan bli av med en hörapparat på. Jag brukar använda det som en isbrytare. Det bygger broar, hjälper andra att relatera till en situation de inte delar. Bra humor bygger kontakt och förståelse. Den absorberar föraktet för svaghet, och vänder det till något konstruktivt.
