Klara Johanson (1875-1948) var en av kvinnorörelsens mest dynamiska och provokativa gestalter i Sverige, och en av våra mest välkända och skarpa litteraturkritiker. Anna Bohlin är forskare vid Uppsala Universitet och har bland annat skrivit en avhandling som diskuterar Klara Johanson. 

Det finns en framgångsberättelse om Klara Johanson. Hon var en välkänd debattör, översättare och litteraturkritiker. Hon var den första kvinnan att vara heltidssysselsatt som just litteraturkritiker, och bara en av 23 kvinnliga studenter på Uppsala Universitet.

Men bortom framgångsberättelsen finns utmaningarna. Hon levde som öppet lesbisk i en tid då homosexualitet var förbjuden i lag. Hon kämpade också med nedstämdhet och ångest i hela sitt liv. Hon framstår som väldigt ensam och framställs ofta som en ensam gestalt. Hon hyllade också själv ensamma människor, i ensam strid mot sin omvärld: Människor som bröt mot normer, som var oförstådda. Men samtidigt var hon inte ensam.

En viktig mylla för mod är vänskap, eller snarare kärlek. Men kärlek i en vidare bemärkelse. Historiskt sett har vi ju idag en exceptionellt snäv definition av kärlek. Så var det inte tidigare. Fredrika Bremer var en viktig mylla för mod för Klara Johanson. Bremer uppfattade också vänskap som den starkaste formen av kärlek: ”Jag vet intet starkare”, skrev hon.

Idag har vi inte några problem att Klara Johanson levde i lesbiska relationer i hela sitt liv, men kanske svårare att acceptera att hon älskade döda författare och behandlade dem precis som närstående vänner.

Hon hyser dock ingen kärlek till statskyrkan eller teologin. Men de författare som hon ägnade mest uppmärksamhet (bland andra Kierkegaard och Bremer) var samtliga strängt upptagna med att diskutera kärleken till Gud. Johanson intresserades av upproret mot samtiden men respekterar och räknade in detta uppror i det religiösa budskapet. Hon återkommer också ofta till estetiken som en slags mysticism.

Klara Johanson föddes i Halmstad, i en stor syskonskara. Hon var bortskämd av sina äldre systrar, var sjuklig och ofta hemma från skolan. När hon var hemma så läste hon. Det fanns inte mycket böcker i hemmet, men det fanns bibliotek. Det fanns bland annat europeisk romantisk litteratur, och Bremer. Och Johanson plöjde allt. Hon blev en av sin tids främsta experter på amerikansk litteratur.

Hennes far reste till  Norge 1890 när Klara var fjorton år. Han vandrade till en naturskön plats, där han sköt sig. Det tog en månad innan familjen fick veta vad som hade hänt.

Klara tog sedermera studentexamen som Halmstads första kvinnliga student. Hon flyttade till Uppsala för att studera vidare och blev medlem i Uppsala kvinnostudenter. Ordförande var Lydia Wahlström, med vilken hon inledde ett förhållande.

Men tydligast landade hon i kvinnorörelsen i Stockholm, och där skulle hon förbli. Hon började skriva på tidningen Dagny och snart började hon även skriva kåserier för Stockholms Dagblad under signaturen Huck Leber. Ellen Kleman, redaktören för Dagny, blev den viktigaste levande människan för Klara Johanson och de levde tillsammans hela livet.

Men kvinnorörelsens press var inte bara en kärleksrelation. Hon skrev för komplicerat, fick hon ofta höra. Hon drog sig inte heller för att kritisera husmödrar och göra narr av dem. Det var mycket otaktiskt i denna tid när det gällde rösträtten, och de flesta av tidningens läsare var just hemmafruar.

Men Klara såg rött när hon hörde tal om ”den sanna kvinnan”. Därför hamnade hon i konflikt med många. Men hon tog ut distansen, så hon kunde kasta sina pilar även åt detta håll. Men hon var inte helt isolerad, utan  också omgiven av många vänner. Klara behandlade nämligen många historiska personer som om de vore samtida. Det skriver hon fint om i en aforism:

Vanliga mänskor tilltalar mig så beskyddande drygt och så undervisande att jag blir ledsen och generad. Men om jag går till Goethe eller Fredrika Bremer eller Emerson så blir jag strax glad igen, ty dessa framstående personer bemöter mig som en jämlike och vädjar till min mening. Mellan oss råder ett förhållande av den vackraste courtoisie. (Skenbart förspillda dagar, s. 34)

Det finns en poäng med det, rent litteraturvetenskapligt. Hur ska man komma åt en tidigare person och förstå den? Jo, genom att med alla sina sinnen och hela sin fantasi leva sig in i den, leva den och göra den samtida. Johanson försökte alltid levandegöra de förgångna gestalterna, inte minst Fredrika Bremer, som var en av initiativtagarna till Stockholms fruntimmersförening för barnavård. Den var i sin tur ett förstadium till den kvinnorörelse som sedan var ett faktum på Klara Johansons tid, och som hon stod mitt i. Så förvandlades gestalten i avståndet till en mylla för mod idag.

Johanson varnar också för alltför psykologiserande förklaringsmodeller av de förgångna människorna. Här går hon in i det estetiskas mystik. Hon skriver: Trevligare undersökningsobjekt än avlidna snillen kan psykiatriker och psykologer knappast önska sig. De är de mest hanterliga patienter, så lösmynta de är och samtidigt oförmögna att bjuda motstånd mot spekulationer. Men får man av experten veta att flickors själsliv sorterar under manodepressiv psykos, och när psykoanalytiker ställer diagnoser fastän de inte ens förstår danska, då vänder man sig direkt till Sören (Kierkegaard) istället och frågar, om dessa samtida diagnoser intresserar honom. Och han flinar.

Individernas röster ur det förgångna kommer alltid någon annanstans ifrån. Att förklara och kategorisera det förgångna i nuet är omöjligt, och det finns en mystisk kärna i det här. Hon blottlägger den aldrig, men den mystiska erfarenheten finns oavlåtligt där.

På vilket sätt kan då en sådan estetisk livssyn vara religion? Det har i varje fall nästan ingenting med kyrkan att göra. 1924 uttalade sig domkapitlet mot att kvinnliga präster var något som skulle behövas, och Klara Johanson kommenterade bitskt: Man måste ju inte kalla det ”dumkapitlet”, men man måste tycka synd om dessa herrar som tvingas blamera sig offentligt, särskilt som de förirrar sig till att ”betona kvinnliga prästers obehövlighet”, ”en ecklesiastik myndighet borde akta sig föra att inrikta folks funderingar på spörsmålet om prästers behövlighet”.