Ingrid Segerstedt Wiberg, foto: IKFF

Mylla för mod utforskar kvinnohistoriska gestalters mod och deras betydelse för vårt eget mod, för det mänskliga i vår tid. Vi har en rikare historia än den som serveras på våra utbildningar. Kvinnorna är osynliggjorda. Därför plockar vi upp spännande kvinnor som har gått före. En sådan kvinna är Ingrid Segerstedt Wiberg, som kämpade för flyktingar och för människovärdet i hela sitt långa liv.

Ingrid Lomfors är forskare i judisk historia och om Förintelsen. Hon har skrivit en uppmärksammad bok tillsammans med Ingrid, en bok som heter När Sverige teg. Bara för några dagar sedan började hon i en ny tjänst som generalsekreterare för Judiska Församlingen i Stockholm.

Ingrid Segerstedt Wiberg drev en outtröttlig kamp för flyktingars rätt i Sverige. För bara någon vecka sen cyklade jag förbi det servicehem där hon tillbringade sina sista år. För en bråkdels sekund tänkte jag gå in och hälsa på. Det säger något om hur närvarande hon fortfarande är i mitt liv. Besöken hos Ingrid präglades alltid av en känsla av upprymdhet. Man hann knappt över tröskeln innan man drogs in i en politisk diskussion.

De senare åren fick barndomsminnena större plats. Hon blev ju nästan 100 år och hade många minnen. Men glöden förändrades aldrig. Hon levde med de samhällspolitiska frågorna. De var hennes livsluft. De gav henne ett temperament. Hon var ofta förbannad. Hon var upprörd över orättvisor och visade sin mening tydligast i det skrivna ordet. Hon skrev över tusen artiklar och ett trettiotal böcker.

Men hennes patos visade sig även i praktisk handling. Hon var politiker, fredsaktivist, kvinnokämpe och flyktinghjälpare. Hon var orädd och tog strid med vem som helst. Jag har inga problem med att vara en käring som går emot strömmen brukade hon säga. Men bakom det ytliga uttrycket fanns det en djupare klangbotten. För hon trodde att varje människa kan göra skillnad. Hon själv gjorde skillnad. Hon räddade liv, bokstavligt talat. Hon bidrog till att rädda min mammas liv från Nazityskland. Hon skänkte hopp, respekt och värdighet åt människor som annars tappat framtidstron.

Det som hon avskydde allra mest var likgiltigheten. Likgiltigheten är ett farligt gift som kan drabba oss själva, skrev hon 1983.

Vem var Ingrid? Hon föddes 1911 som dotter till Torgny Segerstedt och blev väldigt mesigt gestaltad i den nya filmen. Men så var hon också tydligen blyg som barn. Men självförtroendet växte efter ett år som hon spenderat i Paris i ungdomen. 1933 blev ett avgörande år för Ingrid, för Torgny Segerstedt och för världen. Ingrid hade promenerat i vårsolen när hon såg hakkorsflaggan hissas av den tyska delegationen i Stockholm. Hon skriver i sin minnesbok, ”Jag rös i vårvärmen vid åsynen. Jag tyckte att det röda som omgav hakkorset i flaggan såg ut som ett blodigt fält.” Samma dag skrev hon för den liberala Göteborgs handels- och sjöfartstidning, under pseudonyum. Men fadern, som var chefredaktör för tidningen, förstod vem som skrivit och några dagar senare kom det ett brev till Ingrid med en ersättning för artikeln.

Kriget bröt ut. För Ingrids föräldrar låg första världskriget i nära minne. Ingrid kände sig kallad att gripa in i flyktingarbetet. Hon levde då i Göteborg, och hade fått sonen Lennart med Anders Wiberg. Min mamma kom som flyktingbarn från Wien. Hon var bland de femhundra lyckligt lottade barn som beviljades visum till Sverige. Det var ofta slumpen som styrde. En hjälpkommitté fick lov att hitta frivilliga familjer att hjälpa barnen. Det fanns ingen riktig organisation.

I Göteborg leddes hjälpkommitténs lokalavdelning av Ingrid Segerstedt. Hon var kavat, fastän ännu helt oerfaren av arbetet med sociala frågor. Damerna i hjälpkommittén stod på perrongen och tog emot transporten med ensamkommande barn från hela Europa. De åker sedan vidare åt olika håll efter ett par dagar i Göteborg.

1986 hade jag börjat släktforska. Jag visste ingenting om mammas histoia. Spåren ledde till Polen, Dalsland, Wien, och till Ingrid, så jag ringde henne. Jag minns att jag var jättenervös. Hon svarar med ett ”åh vad trevligt att höra från dig. Då har jag fått ett barnbarn till. Kom hit så får vi prata”. Dörren till hemmet var alltid olåst. Hon hade den alltid olåst, också på natten. Sån var hon. Hon hade ett otroligt rikt nätverk av människor som kom och gick. Men om man ville ha kaffe när man kom, då fick man sätta på det själv. Hon var inte så huslig av sig. Faxen spottade ur sig senaste nytt hela tiden. På det stora matsalsbordet låg embryon till massor av böcker, och de flesta blev faktiskt av också.

Ingrid var engagerad i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Hon var dem trogen hela sitt liv och var även ordförande för den svenska sektionen. För många medlemmar var det oerhört viktigt att bygga vidare på erfarenheterna från krigsåren, att Europa blev splittrat. De ville överbrygga motsättningarna mellan öst och väst. Så Ingrid tyckte att man skulle åka till Sovjet, bygga broar och skapa ett kvinnligt nätverk där. Det var inget som hon var rädd för. Men hon höll på att uteslutas ur det internationella förbundet. Så kontroversiellt var det.

Ingrid hade alltid en internationell utblick. Hon tog initiativet till den första FN-föreningen i Sverige, organiserade möten och såg till att FN-dagen instiftades. Ja, FN-dagen i Sverige är helt hennes förtjänst. 1958 valdes hon in i riksdagens första kammare, för Folkpartiet. Hon deltog ofta i FN:s generalförsamling och en av de personer som hon tidigt värvade till förbundet var ingen mindre än Jan Eliasson. Han blev ju även under en tid Sveriges utrikesminister och är vice generalsekreterare för FN.

Jan Eliasson skrev så här om Ingrid: ”Som person var jag oerhört fäst vid Ingrid. Hon höll koll på mig och jag vill säga att jag höll koll på henne fastän det inte var så lätt.” Hon var fylld av en kärleksfull värme, men hon var också både barsk och sträng. Hon frågade ofta saker i stil med, ”och vad gör du i flyktingfrågan?” Hon gjorde aldrig åtskillnad mellan flyktingar. En flykting var i Ingrids ögon bara en person som var i behov av skydd. Hon var genuint intresserad av individen, hennes berättelser och livsöden. Det var därför hon var så fantastisk på att komma ihåg alla flyktingars namn. Hon såg dem var och en som egna varelser. Denna villkorslösa flyktingbehandling gjorde henne unik också bland flyktingvänner.

När jag berättade historien för henne om denna blinda fläck i min familj, då sade hon plötsligt att jag måste skriva om de judiska flyktingbarnens historia. Den här tiden 1980 var Förintelsen inte lika offentlig. Man använde den inte som ett redskap i kampen mot främlingsfientlighet. Hon såg faran i glömskan. Men det var ett stort och svårt ämne. Det verkade närmast omöjligt att veta var jag skulle få tag på allt mateiral. ”Jag ska hjälp dig”, sade Ingrid. Vi började kartlägga alla tågtransporter från Tyskland. Hon mindes alla möjliga levnadsöden. Hon kom ihåg varenda en av de människor hon hade hjälpt, och var i världen de hade hamnat.

Precis som i alla hennes böcker är hennes stil osentimental, vass, ofta anekdotisk och med självbiografiska inslag. Så skrev hon också artiklar. I ”Den sega livsviljan” skriver Ingrid att det var många variationer på samma tema som var flyktingars oro. Hon fick för vana att alltid ha telefonen vid sängen, redo att samtala med någon som var i nöd. Hon var en utpräglad telefonmänniska. Vår bok, När Sverige teg, kom ut 1991, och var en uppgörelse med den svenska aningslösheten.

Tyvärr råkade vi dock i luven på varandra. Vi var dessutom båda stolta och ingen ville ta första steget att be om ursäkt. Men vi led oerhört av den här konflikten i flera års tid. Men vi hittade tillbaka till varandra och sedan var vi alltid vänner. Men sedan dess kallade hon mig sin ”Lill-Ingrid”. Hon valde sina strider. Hon tog alltid flyktingarnas parti, kosta vad det kosta ville. Hon tog ilsket ställning mot främlingsfientligheten på 90-talet, med skinheads, Ny Demokrati och nedbrända flyktingförläggningar. Ingrid fick ta emot klotter, hotbrev och till och med brevbomber, men det kunde inte tysta henne, inte ens mot slutet av hennes långa liv.

När hon dog så skrev Lars Linder i DN: ”Det skulle behövas fler av hennes sort”. Hon dog för tre år sedan. Den här artikeln hade ett härligt foto av Ingrid. Hon plirade med sina fantastiskt klara blå ögon, och hade sin kännetecknande basker. Jag klippte ut bilden och satte upp den på jobbet, varpå en kollega kommer fram och frågar ”åh, är det din mamma?” De vet inte vem Ingrid Segerstedt Wiberg är, inser jag. Hon är på väg att glömmas bort. ”Nej, hon är en förebild”, svarade jag. En förebild så länge vi vårdar hennes minne. Och detta, Mylla för mod, är en del i det minnesarbetet. Nästa vecka skulle hon fyllt 102 år. Jag vill säga grattis, från Lill-Ingrid.