Ester Lutteman

Carola nordbäck, forskare och kyrkohistoriker vid institutionen för idé- och samhällsstudier i Umeå berättade om Ester Luttemans liv och arv på Seglora smedjas första lunchsamtal för sommaren.

Ester Lutteman föddes och växte upp utanför Härnösand. Under början och mitten av 1900-talet var hon en av Sveriges kändaste kvinnor, en inflytelserik teolog, opinonsbildare, predikant, lärare och författare. Hon skrev 6 böcker och var aktiv överallt, i fredsorganisationer, i kyrkan och på lärosätena.

Hon kallade sitt verksamhetsområde för kvinnorörelsen, kristendomen och krigsförhindrandet, och var en profetisk gestalt för kristna kvinnorörelsen.

Hon är idag märkligt okänd, och har hamnat i en forksnings- och mediaskugga. Det finns ingen biografi över Ester, trots att hon varit aktiv över hela landet i flera decennier och hade viktiga teologiska ståndpunkter.

I de teologihistoriska handböckerna är det just prästerna och professorerna som lyfts fram, så vi hör bara vissa röster. Andra blir tysta, trots att de inte var tysta i sin samtid. Därför är det viktigt att vi idag kompletterar och nyanserar bilden av det offentliga teologiska samtalet.

Ester stod upp för kallelsens äkthet. Hon kallades att bli präst redan 1919.

1951 skrev hon om sitt kall. På våren 1919 framlämnades ju i riksdagen en motion angående kvinnliga präster, i anslutning till att den kvinnliga rösträtten blev ett faktum. I samma ögonblick ”slog med en blixts klarhet guds kallelse med sin ofrånkomlighet i hela min själ”, skriver hon. ”Ingen tvekan förefanns om äkheten i det som skedde. Gud kallade mig att bli präst. Jag vet inte ännu hur länge jag sedan satt, absolut orörlig.”

Vid den tid när detta skedde var Ester gift med en av Sveriges mest lovande präster, Axel Lutteman. De tillhörde ungkyrkorörelsen, en reformrörelse som sjöd av liv och nytänkande. En viktig företrädare i väckelsen var Manfred Björkqvist. Han kom från Ångermanland likt Ester och de kände varandra sen tidigare.

Inspirationen kom från USA och Storbritannien. Samtidigt fick den en specifikt svensk form: Folkkyrkan. Tanken var att allt fler lekmän skulle engagera sig i kyrkan. Man genomförde en rad ”studentkorståg”, med parollen Sveriges folk, Guds folk.

Ungkyrkorörelsens betoning på alla människors krafter kan behövas för kyrkans fortlevnad. Det var åtminstone ett incitament för Ester. Kvinnors krafter var lika viktiga och användbara för kyrkan som männens, och i praktiken arbetade de sida vid sida.

Lutteman stod där också för ett tydligt teologiskt perspektiv, och höll kristendomen som den religion som på allvar lyfte fram kvinnors rättigheter. Det handlade inte om kön, utan om person.

Esters tolkning byggde på det allmänna prästadömet. Alla kristna hade ett ansvar att föra ut evangeliet. Alla hade en kallelse och ett ansvar att kämpa för kristnandet. Det var alltså i ungkyrkorörelsens centrum hon befann sig när hon drabbades av kallelsens åskslag. Hon och hennes man tog händelsen på allvar och hon inledde följdaktligen sina teologistudier i Lund. Axel dog året därpå och Ester levde som änka resten av sitt liv.

Hon avlade kandidatexamen med högsta betyg år 1924. Hon väckte beundran och respekt, men också ilska när hon kunde argumentera teologiskt för kvinnliga präster. Det skulle likväl bara vara en tidsfråga innan kvinnliga präster godkändes i Svenska Kyrkan, trodde man. Hon förberedde sig således att gå ut i prästtjänst. Men frågan hamnade i långbänk och avgjordes först 1958, när Ester var 72 år gammal.

Under tiden var hon allt annat än passiv. Hon undervisade bland annat folkskollärare i kristendomskunskap. Men hon stötte på problem efter ett tag. Vissa grupper kunde inte acceptera henne eftersom hon inte var tillräckligt renlärig, bekännelseteologiskt. Det var smärtsamt för henne, skrev hon. Det var svårt att hantera.

Hon letade efter en plattform för sitt budskap. Hon fick befinna sig i studentrörelsen istället. Man kan ju föra fram ett budskap även i föredragets form. Det kallades ju föredrag när kvinnor talade, men predikan, när männen talade.

1929 blev hon inbjuden till Gustav Vasa-kyrkan att predika i gudstjänsten. Det fick stort massmedialt utrymme. Svenska Dagbladet skrev om det som en historisk händelse, första gången en svensk kvinna predikade. Det här kunde kyrkostyrelsen inte riktigt hantera. Vem företrädde hon egentligen? Man var kritisk inför det faktum att hon predikat, inte till vad som sades.

Hon fick sedan jobb på en föreläsningsbyrå i Skåne. Hon reste runt i hela Sverige och föreäste som folkbildare i etik och kristendom i flera decennier. Det ska finnas över 1400 maskinskrivna föreläsningsmanus som hon använde i sin verksamhet. Hon var således en oerhört både kunnig och erfaren föreläsare. Hon hade också styrelseuppdrag i olika föreningar och organisationer. Sen tillkom fredsengagemanget. Det är svårt att förstå hur hon kunde få tid till allt.

Men Lutteman reste också runtom i världen, i sitt arbete för freden. Hon sammanfattade sina resor i följande sentens: ”Jag reste ut som kyrklig svensk, men kom åter som kristen världsmedborgare.”

1928 var hon med och startade en fri andaktsgemenskap vid namn Vadstenaringen. Den blev en plats för kvinnor att träffas för gemensamma andakter och sommarmöten. Man hade en bibelläsningsplan och Ester blev successivt själasörjare för många av de deltagande.

I backspegeln kan vi konstatera att Ester lyckades att bli präst på egen hand.

Ester blev kallad till flera Kyrkomöten och hon satt i en utredningsgrupp som skulle utreda frågan om kvinnors tillträde till prästtjänsten. I sin själviografi skriver hon om hur kritisk hon var till det politiska spelet i kyrkomötet. Hon kände sig mer och mer fjärmad från kyrkan, tillbakaträngd av de högkyrkliga männen.

Temat för den här föreläsningen är mylla för mod. Men vad är mod egentligen, det är sällan som det definieras. Att visa mod är att utsätta sig för risker som man är medveten om och känner rädsla inför. Att trotsa rädslan är ju mod, brukar det sägas. Men det är inte hela sanningen. Mod kommer också utifrån själva syftet med handlingen. Att riskera sitt liv för att rädda någon annans liv, det är mod. Men att riskera sitt liv för att ta någon annans, det är inte mod.

Det räcker alltså inte med att trotsa sin rädsla för att uppfattas som modig. Det är inte samma slags mod att hoppa bungee-jump som att agera visselblåsare och riskera något större, kanske hela sin framtid. Det kallas ofta civilkurage. Uppfattningen om vad som är modigt är kopplad till en slags värdeskala: Vem som är vän, vem som är fiende. En och samma handing kan därmed uppfattas som både modig och feg.

Den kände amerikanske psykologen Rollo May har i boken The courage to create skissat på flera olika former av mod. Det finns fysiskt mod, när man vågar ta fysiska risker. Men det finns ett moraliskt mod också. Han pekar på något intressant, det utgår nämligen från människans förmåga till inlevelse och förmåga att känna medkänsla med andra människor. Att våga gå in i relationer med öppenhet är också modigt. Det handlar om mod att hantera sin rädsla att bli uppslukad och att förlora sin autonomi.

Tvivlet är en viktig, korrigerande faktor för modet. Utveckling måste handla om att våga ompröva sina ståndpunkter, se andra vägar än de man själv valt. Tvivlet är att trevande söka sig framåt. Den som vägrar att tvivla går mot fundamentalism. Tvivlet skapar istället en större respekt för sanningen.

Den sista formen av mod är det skapande modet, enligt Rollo May. Det handlar om att upptäcka nya former, nya symbler och mönster som samhället kan bygga på. Det kan finnas hos politiker eller inom kyrkan. Och hos konstnärer. Det handlar om att våga se utanför ramarna.

Ester visade stort fysiskt mod. Hon levde med cancer större delen av sitt liv, och trots sviktande hälsa vägrade hon låta sig pacificeras av sin sjukdom. Hon bejakade ständigt livet. Men hon personifierade också för många människor ett moraliska mod: Hon lät sitt liv cirkla kring människovärdet. Hon drevs av en obetvinglig lust att påverka samhället och människorna.

Det var i mötet med människorna, det var där som tron fick utlopp, så det sociala modet fanns också där i hennes förmåga att knyta an till människor, att våga låta sig själv påverkas och förändras. Hon hade personliga relationer till hundratals människor, vilket framgår av hennes samlade korrespondens. Hon reste ut i världen och var beredd att ta intryck.

Det skapande modet fanns också i allra högsta grad. Hon formulerade nya och obekväma tankar och vågade leva i dem. Hon begärde 1957 utträde ur SvK vid kyrkomötet då det beslutades att frågan om kvinnliga präster skulle bordläggas.

I ett av sina tal sade hon följande: Vi måste lära oss förstå att Gud är större än alla våra tankar och föreställningar, och att han inte kan låsas in. Han är således alltid utanför, likaväl som innanför. Detta är en osäkerhet att förhålla sig till i livets alla skiften. Kanske måste somliga kliva utanför staketet för att vittna om vad som finns där bortom.