När jag berättat för människor omkring att radioteatern i år sänt 10 pjäser om Göteborgskravallerna har jag omedelbart fått frågan: Är det nåt slags jubileum eller? Och för att föregå alla ev. funderingar kring detta säger jag nej. Det är inget jubileum. Inget jämt årtal. Sen det hände. Det finns inget att fira. Inget alls faktiskt. Hur mycket jag än försöker. Och jag har förresten aldrig varit särskilt förtjust i jubileum av olika slag. Och har alltid blivit lite på min vakt när man gör saker, särkilt konstnärliga bara för att det råkar vara 10 år sedan ett plan körde in i två skyskrapor eller hundra år sen något vitt manligt geni dog eller föddes.

Konst tänker jag skapas sällan på det sättet. Konst tänker jag skapas när man har något att berätta. Och det sammanfaller sällan med årsdagar. Och när man skapar konst utifrån verkliga händelser krävs det att man hunnit göra sig fri från alla lojaliteter och att tiden är mogen för att förmedla en bild som är tillräckligt komplex.

Och det var därför jag sa ja! Med ett stort utropstecken, när vår regissör och dramaturg Åsa Melldahl sa att hon ville skriva en dekalog om Göteborgshändelserna. Som jag nu fått lära mig att de kallas. För det kändes som att tiden var det. Och att de berättelser hon funnit och som tjänat som inspiration för detta verk gav en sådan bild. Och det är min förhoppning att vi genom dessa pjäser lyckas berätta om människorna bortom alla förenklingar. I denna, en av vår tids största rättskandaler. Om poliser i pressade situationer som trots allt gjorde sitt bästa, om mammor som var oroliga för sina barn och ungdomar som under dessa tre dagar, då det rådde proklamerat undantagstillstånd i Göteborg och de flesta demokratiska rättigheter var satta ur spel, ännu, trots allt trodde att en annan värld var möjlig.

Det är nu 12 år sedan det hände och mycket har förändrats i världen sen dess. 9/11. Den ekonomiska krisen. Fukushima. Den arabiska våren. Har alla satt djupa spår på olika sätt.

Men en reflektion jag gjort när vi nu sänt alla dessa pjäser är att det tycks som om vi i vår demokratiska marknadsekonomi har glömt att det inte i första hand  är kungarna och krigen som skapat det samhälle och de rättigheter vi har idag. Utan att det oftast varit olika former av gräsrotsrörelser, civil olydnad och enskilda människors mot att stå upp mot gällande lagar som gjort det möjligt. Och samtidigt som vi idag gärna hyllar demokratiska protester i Arabvärlden och östliga diktaturer föraktar vi dem som använder samma metoder här hemma. Vare sig det gäller demonstranter som i Göteborg, konstnärer eller freds- och miljöaktivister.

Världsnaturfondens pris årets miljöhjälte gick i år till Alva Snis Sigtryggson från Fältbiologerna för sin kamp för att rädda Ojnareskogen från Nordkalks brytning på Gotland. Och vår nuvarande kung vägrade dela ut medaljen.  Så illa tyckte han uppenbarligen att de fredliga protesterna luktade.

Som om vi tror att bara för att vi uppnått något vi kallar demokrati är vi färdiga och att den civila olydnaden spelat ut sin roll. Det är ett gravt felslut och dessutom farligt.

Stina Oskarsson
Chef för radioteatern