Sven-Eric Liedman är en välkänd författare och viktig kulturell gestalt. I boken Livstid reflekterar han över livets många val och deras konsekvenser.
”Livstid, samtid och livsval står i centrum för denna lilla bok” skriver Sven-Eric Liedman inledningsvis i boken Livstid (2013, Albert Bonniers förlag). Den är ett litet mästerverk: lättläst, djuplodande och underhållande. Den rymmer reflektioner över livets många val. Men den är också ett slags testamente från en man som överblickar sin livstid – men inte hela. Inte än. Ännu har han en tid av sitt liv kvar till skillnad från de personer av vilkas livsberättelse han spinner en lysande tråd.
Genom några personer som Sven-Eric Liedman upplever särskilt fascinerande beskriver han ett förhållningssätt till livstiden. Tiden från födelse till död. Det är det levda och upplevda livet han berättar.
För att återknyta till en tidigare av Sven-Eric Liedmans böcker, Ett oändligt äventyr, är det visdomens liv han söker beskriva. Han skiljer där mellan visdom och vetande, ord med gemensam språklig rot – båda kommer av ett ord som betyder se – men det är olika förhållanden som den vise och den vetande vill se. Författaren har mycket vetande i sitt bagage. Men här är det med visdomens ögon han betraktar sitt liv, genom några för honom välbekanta personer. Visdomens liv är vägen från vaggan till graven, det är detta liv som den här boken handlar om.
Personerna dyker upp i Sven-Erics livsdagar och lämnar efter sig ett stråk av livsäventyr. Som när prästen Söderbergh i Maglehem, i Sven-Erics barndom, rymde från sjukhuset i öppet trots mot läkarna, och inte bara det. Han lämnade fru, prästgård, ämbete och allt. I sällskap hade han en nästan trettio år yngre kvinna, Herta Magnusson, som förresten en gång varit hans konfirmand.
Från några fragment i Söderberghs levnadsberättelse dyker Kirkegaard upp. Denna tråd spinner Liedman vidare på: Vilken roll hade Kierkegaard spelat i Söderberghs liv? Försökte Söderbergh med sitt oåterkalleliga beslut övervinna det reflektionens fängelse som Kierkegaard talar om? Ville han äntligen leva ett liv i kärlekens tecken? Kanske såg han något gudomligt i Herta Magnusson, eller snarare i de känslor som band henne och honom tillsammans?
Sven-Eric Liedman har en förmåga att se när människor fångas av en gudomlig kärlek eller en fascination som får dem att göra livsavgörande val. Det språng som Herta Viola Magnusson från Ilstorp i Andrarums församling vågade när hon drog i väg till Stockholm med Söderbergh rymmer också en mystik, ett livsval som hon sedan hade med sig i sin karriär som framgångsrik yrkeskvinna på Elektro Helios. Livet rör sig i krokig bana. Inte heller de obemärkta, de som får nöja sig med livets brödkanter, lever i rät linje.
Livstid är kanske också ett självbiografiskt kalejdoskop där pusselbitarna från de beskrivna personernas livstid speglar delar av Sven-Eric Liedmans val och värdering av livsvärden. Är inte de livsavgörande valen av världsbild och livsåskådning också hos idéhistorikern Liedman bokstavligen en fråga på liv och död.
Visst känner vi tillsammans med Liedman igen oss i de existentiella problem som rådbråkade Augustinus? Och visst är Augustinus syn på kärlek främmande för oss? Augustinus som levde en tid av sitt liv med en konkubin för vilken inget tyder på att han någonsin skulle ha hyst ömma känslor.
Livstid är en bok som är lätt att ta med i hängmattan inför några avkopplande semesterdagar. Det går att välja många perspektiv i läsningen och låta blicken upptäcka nya samband och sammanhang i huvudpersonernas liv som också har med vår livstid att göra. Goethe och Kierkegaard, Söderberg och exfrun Agda, Herta Magnusson, Christiane Vulpius, Regine, Caroline Böhmer, Schlegel och Schelling. Namnen får under läsningen liv och deras livsval speglar våra val. De stämmer till eftertanke om vilken roll livsstil, klasskillnader och värderingar har för livet.
Som en sammanfattning summerar Sven-Eric Liedman sin livserfarenhet när han skriver ”Glädjen är som vällusten men med så många fler uttryck. Vällusten själv blir bara fulltonig när den delas med en älskad människa.” Före dödens intighet breder livet ut sig, ändligt och oändligt på samma gång, tragiskt och fullt av komik, sorgligt och lyckligt. I livet ryms allt. Allt.
Arne Carlsson
