”Den arabiska våren” ger en gedigen idéhistorisk förankring utan att någonsin bli svårbegriplig, skriver religionsvetaren Jonatan Bäckelie vid Göteborgs universitet och aktiv på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer. Han har recenserat boken Den Arabiska våren, av Mohammad Fazlhashemi.
”Ingen statsvetare i världen förutsåg den arabiska våren – så vad ska vi då med statsvetenskap till?” sa en statsvetare på en föreläsning jag var på. Frågan insinuerar att vi bedriver vetenskap för att förutspå framtiden. Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker och professor i islamisk teologi vid Uppsala Universitet, beskriver i boken ”Den arabiska våren” sin uppgift som att resonera kring och problematisera idéer, föreställningar och händelser i MENA-regionens (Mellanöstern och Nordafrika) i historiska och kulturella miljöer. Detta, snarare än att förutspå framtiden, är bokens syfte.
Samtidigt andas boken genuin framtidstro. Bland annat läggs en avsevärd mängd text på att lyfta fram olika former och nytolkningar av politisk islam. Ett exempel är hur tänkaren Rached al-Ghannouchi, numer ledare för al-Nahda-partiet som vann det fria valet i Tunisien, ser på sekularism och möjligheter för religiös pluralism. al-Ghannouchi tar Frankrike och Tunisien under Ben Ali som exempel på länder där sekularismen inneburit ett utestängande av alla religiösa yttringar; en påtvingad sekularism vilket han ser som lika oacceptabelt som påtvingad religiositet, medan Storbrittaniens sekularism borgar för en mer långtgående religionsfrihet.
Boken kan jämföras med Per Björklunds ”Arvet efter Mubarak” där klass ges större förklaringsvärde och politisk islam beskrivs odelat kritiskt. Fazlhashemi blundar inte för klass men beskriver en ny generation av internetuppkopplade högutbildade ungdomar som en nyckelkomponent i ”våren”. Samtidigt påtalar han att de mest lyckade protesterna lyckats samla studenter, domare, islamister, liberaler, vänstergrupper, nationalister, kvinnoorganisationer, såväl som fackliga organisationer och arbetare. Bristen på en sådan bred uppslutning är en av anledningarna till att den Iranska folkresningen kunde slås ned vilket regimen misslyckades med i Egypten. En ökad polarisering mellan de grupper som stått enade i kampen mot diktaturerna pekar Fazlhashemi ut som en av de största farorna framöver.
I likhet med boken ”Islam and Democracy”, skriven av John Esposito och John Voll 1996, visar boken hur olika islam och dess teologiska tolkningar förstås beroende på nationalstaten som kontext. Esposito och Voll lyfter också fram teologiska begrepp som använts legitimerat diktaturer och förtryck. Ett liknande avsnitt återfinns även hos Fazlhashemi, vilket gör ”Den arabiska våren” till en angelägen uppdatering i ämnet.
Ett ytterligare tema är relationerna till väst, vilka inte heller är entydiga. Västs agerande, bland annat i form av hur Frankrike och USA hållit diktaturer om ryggen har gjort att idéer om demokrati, frihet och upplysning klingat ihåliga och att västs budskap blivit att en sådan frihet och självbestämmande inte är för alla. Samtidigt lyfts även andra globala kopplingar såsom den amerikanska statsvetaren Gene Sharps idéer om ickevåld som varit inflytelserika i Iranska oppositionskretsar.
”Den arabiska våren” ger en bra överblick över läget i MENA-regionen, samtidigt som den tecknar viktiga bakgrundsbilder till internationell och regional politik med start i Niccolo Machiavelli, via Edward Said och vidare till (och förbi) Samuel Huntington. Det ger boken en gedigen idéhistorisk förankring utan att någonsin bli svårbegriplig.
Jonatan Bäckelie
