Journalisten Niklas Orrenius tog tempen på ärkebiskop Anders Wejryd i DN 22/4. Det handlar om ifall kyrkan ska ta ställning eller ej i samhällsfrågor. Det handlar också om vad ärkebiskopen tycker om att debattens vågor kan gå höga inom kyrkan. Kyrkans egna debattörer har ropat efter hans åsikter men inte lyckats. Men till DN och Orrenius är det inte läge att avböja.

Nu får Wejryd också tillfälle att tala till dem som tycker att det ska råda konsensus, pax, inom kyrkan. Han manar debattörerna till ett ”hyfsat tonläge”. Vad det betyder är svårt att veta. Förhoppningsvis är han inte rädd för starka och kritiska åsikter inom Svenska kyrkan. Förhoppningsvis vill han inte heller lägga locket på, utan inser vikten av debatt i allvarliga frågor. Livliga debatter inom kyrkan får helt enkelt inte skuldbeläggas och därmed tystna eller förslavas under något ”snällhetssyndrom”. En vital och levande kyrka måste få brottas med samtidens frågor.

Gunnar Sjöberg, kommunikationschef på kyrkokansliet i Uppsala, lyckas i sin debattartikel i Kyrkans Tidning 2/5 med att stämpla den senaste tidens debatt inom kyrkan som allmänt okristlig. Med bibelcitat som vapen skuldbelägger Sjöberg debattörer från olika sidor. Det är sannerligen inte konstigt att det uppstår konflikter inom Svenska kyrkan när till och med de som ska vara experter på kommunikation använder sig av den sortens härskarteknik.

Vi ska synas, säger i alla fall ärkebiskopen till Orrenius. I frågor som rör främlingsfientlighet, vapenhandel och klimat. Gott så! Det ger tydliga signaler om att kyrkan ska lägga sig i. Jag önskar ändå att han hade uttryckt sig ännu tydligare. Att det faktiskt finns frågor där Svenska kyrkan aldrig kompromissar. En sådan fråga är rasism och främlingsfientlighet.

Ärkebiskopen menar att kyrkan blivit ett slagfält. Ja, visst. En folkkyrka kommer alltid att återspegla det samhälle denna kyrka är en del av. Där ute råder det ett slag, en kamp, där även kyrkan kan utnyttjas. Slaget handlar om vilken människosyn som ska råda och vilken politisk livsluft barn ska växa upp i och påverkas av. Kampen handlar om det obekanta och ovana. Det handlar om att spela ut grupper mot varandra och det handlar om segregation.

”Vi kan inte backa hem”, säger Wejryd med tydlig adress till de som inte vill att kyrkan ska ta ställning. ”Då blir man inte så relevant för samhällsutvecklingen”, fortsätter han. Handlar detta uttalande om att kyrkan bör ta ställning bara för att inte upplevas som ointressant? Att man i föränderliga tider ändå måste hänga med? Men inför detta måste jag ställa frågan: Vill inte Svenska kyrkan vara med och göra skillnad? Är inte evangeliet uppfordrande i detta?

I Sverige idag ser vi främlingsfientliga krafter som organiserar sig och verkar ha anledning att också andas tillförsikt. Svenska kyrkan måste tillförskansa sig en ökad medvetenhet om vilket samhällsklimat som råder idag. Ett klimat där invandrare klumpas ihop och blir utan ansikte och själ. Där invandring står för något negativt. Främlingsfientligheten kommer inte att försvinna bara för att man blundar för den: syns den inte – finns den inte! Den hör ihop med samhällsomvandlingar som vi alla har att hantera: barn, unga och vuxna.