Veckans fredagsprofil är Sofia Svarfvar, som är miljöekonom med engagemang för global rättvisa, och aktiv i Svenska kyrkan. Hon skriver om hur den svenska konsumtionen är förbunden med arbetarnas situation i Bangladesh.
Den 24 april rasade ett åttavåningshus ihop Dakha Bangladesh. En textilfabrik. På radion hör jag Idris, bror till en av kvinnorna som dött, berätta hur rädd hans syster varit. Hon hade sett sprickorna i fabriken redan dagen innan. Trots sprickorna gick hon till jobbet den där morgonen. För något alternativ hade hon inte. Arbetet som sömmerska var viktigt. Skulle hon inte gå dit riskerade hon sitt arbete.
Människokroppar dras fram i rasmassorna. TV-bilder visar förtvivlade anhöriga och gråbetongblock i en enda röra. Dammet sätter sig i lungorna. Jag hör senare att ingenjören som inspekterat byggnaden är anhållen. Det är en tragedi långt borta. Så hänger jag min tvätt i en vårgrönskande trädgård utanför Uppsala. På en av lapparna står det Made in Bangladesh.
Världen är inte så stor. Avstånden har krympt. Det är bra för en socialt hållbar utveckling. Vad som är farligt är anonymiteten. Den stora massan sömmerskor vars ansikten bleknat för oss konsumenter. De som sitter på rad och syr varje söm i de plagg vi bär. De som går upp varje morgon för att du och jag ska kunna ha råd att köpa den där tröjan.
Det farliga är att vi har tappat bort vem hon är och att vi har tappat bort att hennes liv också har en historia. Nu ligger några under rasmassor och världen undrar vem som är ansvarig. Att ta ansvar är inte en lätt sak. Alla har vi våra historier och vår vardag som ska gå ihop. Den billiga tröjan i skyltfönstret blir kanske räddningen inför helgens fest eller arbetskonferensen.
Tänk om vi för en dag skulle göra ett test. Alla som älskar kläder går runt i butiker och känner på varje plagg. Följer sömmarna och studerar tygerna. Sedan frågar alla någon i butiken om de vet vem som sytt plaggen, var hon bor och hur hon mår. Den här dagen tänker varje konsument ett varv till och försöker se kvinnan bakom plagget. För en dag blir sömmerskorna synliga.
Jag provade under ett år. Varje sak och klädesplagg jag handlade skulle ha en mening för mig och världen. Utmaningen blev att inte handla för mycket. Att verkligen ta till sig varje plaggs historia och fundera över sömmerskan som sytt dem, designern som arbetat timmar för att få den rätta passformen. Om hon eller han sedan finns i Fengersfors eller i Bangladesh spelar mindre roll. Deras historia är lika viktig och deras liv lika betydelsefulla att fyllas med mening. Mitt år gick bra. Jag handlade med känslighet och jag fick tillbaka en glädje för kläder. Värdet på de plagg jag köpte ökade för de fick en historia.
Shopping och konsumtionen gör något med oss. Det finns en drivkraft bakom alla mängder kläder. Identitetskapande. Att bli sig själv. Eller för en stund bli någon annan. Konsumtionens drivkrafter är tillväxtens kärna – att ha mer, utvecklas, gå framåt och skapa nya lösningar, nya plagg, nyheter och att skapa nya möjligheter. Utmaningen är att konsumera hållbart och meningsfullt. Mer och mer funderar jag på vad en meningsfull konsumtion är. Meningsfullt för mig och världen.
Kan vi få en värld med en meningsfull tillväxt som bidrar till minskad fattigdom och ökat välbefinnande, samtidigt som jordens resurser inte förbrukas och klimatförändringarna hejdas? Det måste gå, för världens utmaningar är enorma.
Som konsument har vi ett ansvar, som medborgare ett annat. Kan vi ta ansvar och se bortom priset och försöka se människan?
Utmaningen är inte att fabriken är i Bangladesh utan att sömmerskorna blivit anonyma. Först när hon är sedd kan upprättelse ske och den stolthet som hon förtjänar blir verklig.
